Inspiration och pepp

Min kollega och vän Sara skrev igår ett inlägg som på ett otroligt bra och sammanfattat vis sätter ord på något också jag känner, om ett ämne jag själv berört flertalet gånger tidigare (jag samlar några länkar i slutet av detta inlägg för den som vill läsa mer). Nämligen det där om att det finns inte ETT sätt att vara hälsosam på. Värdet och vinsten av de “hälsosamma” sakerna och/eller valen en gör minskar INTE i värde om en ibland kanske OCKSÅ gör något som eventuellt kan anses vara “ohälsosamt”. Att göra både och är INTE att misslyckas med det ena, och det finns faktiskt inget som säger att “X” ALLTID är det rätta/bästa sättet, det “hälsosamma sättet”. 

Visst, om vi plockar ut enskilda saker ur sitt sammanhang kan vi ofta kategorisera det som antingen bra/mindre bra. Det gäller allt från livsmedel till sätt att träna. Men ingen (ingen!) ÄR ju dessa enskilda saker eller val, utan det handlar om en helhet. En helhet som, om man talar om vad som är “hälsosamt”, innefattar cirka tusen enskilda saker som TILLSAMMANS bildar vårt upplevda (och faktiska) välmående.

Sara skriver om hur hon anklagas vara en dålig förebild eftersom hon dricker vin. För hon jobbar ju som redaktör på en hälsotidning herregud!? Suck. För mig är det ärligt talat helt obegripligt hur någon kan tycka att det finns ett motsatsförhållande i att BÅDE arbeta med- och ägna sig åt träning/hälsa OCH att göra/äta/dricka saker som en gillar — även om någon eller några av dessa saker kanske inte anses vara “hälsosamma”. 

Återigen; vi kan inte se på saker- och kategorisera dem enskilt. För de påverkar oss inte enskilt, och vi är inte bara en sak.

Nu dricker inte jag vin särskilt ofta, så just mitt vindrickande har aldrig blivit ifrågasatt, däremot får jag rätt ofta försvara andra val jag gör. Som att jag äter en hel del “vanliga” sötsaker, trots att jag bakar “nyttigt” (till största del) och tränar. Men för mig är det verkligen inget konstigt med det — JAG GILLAR JU BÅDA?! Jag älskar Ben & Jerrys och jag älskar att försöka mig på att skapa egna (“hälsosammare”) varianter av bakverk och gotte. VARFÖR skulle det ena utesluta det andra, VARFÖR måste en välja, om båda sakerna är saker en gillar? Om något, är väl hälsa att inkludera saker i livet som får en att må bra på ett eller annat sätt, eller?

Jag påstår inte att lösgodis gynnar min hälsa, det är vi väl alla rätt överens om att det inte gör, men lösgodis är ju för bövelen inte det ENDA jag äter?! Det faktum att jag äter lösgodis får mig inte att skippa träningen, det får mig inte heller att INTE äta faktisk näringsrik mat OCKSÅ. Däremot gillar jag lösgodis. Precis som jag gillar att träna och gillar äta goda, så kallade “hälsosamma”, måltider OCKSÅ. 

Varken jag eller du eller någon annan måste “välja sida” här. DET är liksom min poäng. Och ursäkta mig, DET tycker jag är så nära hälsa man kan komma. Att förstå att bara för att en ibland gör något som e-n-s-k-i-l-t, separerat från precis allt annat en gör i livet, kanske inte gynnar ens hälsa så gör det en inte till en ohälsosam människa. Inte heller gör det en till en på något vis “falsk” människa, eller för den delen en “dålig förebild”. DÄREMOT är sannolikheten stor att om du gillar det du gör, så gör det dig förmodligen till en betydligt LYCKLIGARE människa. 

Så. Några gamla inlägg på samma tema:

• Jag äter inte choklad för att vara hälsosam — jag äter det för att det är gott
• Det finns en enda sak, som om vi äter, gör oss överviktiga, sjuka och olyckliga
• Hälsa är att tillföra — inte att utesluta

Det är ju ändå märkligt, och även rätt sorgligt, hur så mycket av vårt lidande och vår oro grundas i en känsla av hur ingenting någonsin kan bli bättre, hur ingenting kan förändras – samtidigt som livet gång på gång påminner oss om hur ingenting någonsin förblir detsamma.

När det talas om hälsa, lycka och välmående nämns ofta ord som balans. Jag har skrivit om det här tidigare, men jag tror inte att balans handlar om kontroll. Tvärtom tänker jag att balans snarare handlar om att lära sig “go with the flow”, att inte tappa fotfästet när “livet händer” på sätt vi kanske inte räknat med eller tänkt oss. Att balans handlar betydligt mer om att kunna släppa saker, och egentligen inte alls om att kontrollerat styra olika vågskålar hit och dit i tron om att på så vis själv skapa någon slags jämnvikt.

Livet händer. Skit händer. Det finns en tanke jag ofta återkommer till och påminner mig själv om när jag trasslat in mig lite för djupt i tanketrassel och känslogegg: ingenting är permanent. Varken bra eller dåligt. Inga känslor, ingen situation, ingenting. För livet händer, och när det gör det, håller vi bäst balansen genom att släppa saker som tynger oss, och fånga det som kommer vår väg.

För några veckor sedan delade jag med mig av fyra nya favoritord på bokstaven R ur boken Ord Inuti – idag kommer fem favoritord på O.

Läs mer om boken, vad den innehåller och varför den är så viktig längre ner i inlägget.

Ord inuti – 150 nya ord för känslor. En bok som du läser lite hur du vill – från pärm till pärm, eller så bara slår du upp en sida och lär dig något nytt. Kanske hittar du ett ord som beskriver det du känner – eller, om du har riktig tur, så får du kanske lite mer förståelse för någon annans känslor.

Ord Inuti är ett viktigt bidrag till det svenska språket. För 150 nya ord för känslor är 150 nya ingångar till samtal, viktiga samtal. Ingen ska sakna någon att prata med, och ingen ska känna sig sviken av språket. Känna att orden inte räcker till, eller att ord inte finns. 

Idag tar 1500 människor i Sverige sitt liv varje år. Den siffran ska-bli-noll. Jag tycker att den här boken är ett fantastiskt exempel på hur vi kan arbeta mot en nollvision. För som jag sagt så många gånger förr är kunskap och förståelse a och o. Att utöka ordförrådet så att samtal om det som är svårt eller gör ont får möjlighet att överhuvudtaget äga rum, är inte bara bra utan rent utav nödvändigt. Tänker jag.

Boken Ord inuti ges ut av organisationen Mind. Mind driver stödverksamheter och verkar för psykisk hälsa. Varje sålt exemplar innebär ett bidrag till deras verksamhet. Du kan läsa mer om hur Mind arbetar och om boken HÄR på deras hemsida.

Efter några månader utan möjlighet att ta mig till Wenngarn är jag sedan några veckor nu äntligen tillbaka på mitt favoritsportcenter.
Jag har egentligen alltid varit en “ensam-tränare”. Jag har aldrig riktigt varit bekväm med- eller önskat att träna ihop med någon, utan har helt enkelt föredragit att träna själv. Mycket för att jag kommer av mig med träningen när jag har mycket “omkring mig”, jag pratar alldeles för mycket och tiden försvinner utan att något vettigt blir gjort. Men sedan jag hittade till Wenngarn Sportcenter och till de fina vännerna jag idag har där, har det fallit sig naturligt att träna “ihop”. För första gången någonsin är det nu något jag trivs med – ärligt talat är det lite utav veckans höjdpunkt, våra kvällar ihop på gymmet.

Tre dagar i veckan samma tid, ses vi bland stängerna. En tyngdlyftare, en rugbyspelare, en strongman, en styrkelyftare och en thaiboxare. (ja och så jag då, oklart hur jag ska titulera mig i sammanhanget.. en “tränande”?) Stämningen är lättsam och okrystad, attityden är “no bullshit” med en rejäl dos jävlar anamma och “det är bara att göra”. Den som vill ha eller behöver hejjarop får det i överflöd, den som behöver tips och råd får det – och den som bara vill ha sällskap några timmar kan utan problem komma bara för hänget.

Såhär med några tröga träningsmånader i bagaget då motivationen varit minst sagt frånvarande är jag så himla himla glad över att vara tillbaka. Tillbaka på Wenngarn och tillbaka hos de här superhärliga människorna. Även om jag i grunden nog fortfarande är en “ensamtränare” och alltid kommer vara, så är de här kvällarna med de här människorna det absolut finaste i livet just nu.

Igårkväll stod jag inför ett tungt pass, då jag nu kommit halvvägs in på mitt träningsupplägg som förhoppningsvis tar mig till det där 150-kilos marklyftet om några veckor. På stången hade jag 120 kilo och det skulle upp 5×5, vilket var långt ifrån vad jag någonsin gjort på den vikten, jag tror att jag gjort en trea en gång tidigare. Så jag var lite nervös ska erkännas, inte så mycket över om jag skulle orka utan mer bara att jag var osäker på hur det skulle kännas i kroppen. De sista repsen i de sista seten var sega och tunga, men samtliga 25 repetitioner kom upp och jag fick gott om kooom igen nu Fanny-skrik från gänget (fast inför sista setet bad jag samtliga att inte titta på mig, ännu är jag inte helt hundra med åskådare, haha…)

Och så fick alla kaka! Hela helgen har jag stått i köket och filmat recept, bland annat gjorde jag en galet smarrig nutella protein cheesecake. Den fick lovord i överflöd och försvann snabbt. Många fina lyft blev det under kvällen, och jag kan inte låta bli att ge min fina kaka lite cred för det…

Nu längtar jag mest till imorgonkväll då vi samlas igen. Vad som står på mitt schema? Marklyft… denna gång får jag dock njuta av lätta 2:or så det ska baaara bli kul! (och jag gör mitt bästa för att inte tänka på fredagens 4×4 på 127,5 kilo… hua, just nu känns det helt orimligt med tanke på att jag aldrig gjort ens en tvåa på den vikten. Spännande.)

Hörrni, jag har en ny favoritbild:

För några veckor sedan fick jag kontakt med Josefin, grundare av Dagnyday. Många långa mail har nu skickats fram och tillbaka över atlanten, och jag har flera gånger tänkt att det är väl himla typiskt att hon ska vara bosatt i just Los Angeles… För vi har många saker gemensamt, inte bara har vi liknande erfarenheter och framtidsvisioner för det vi gör, för att inte tala om våra överensstämmande grundvärderingar vi båda värdesätter högt, men när jag hittar sådana här citat på Josefins/dagnyday’s instagram inser jag att det här, det här är en människa för mig;

För jo, jag ska faktiskt snacka yogakläder idag. En av sakerna jag och Josefin är rörande överens om är nämligen att yogakläder är ypperliga “vardagskläder”. Själv bär jag i princip alltid tights av något slag, alternativt mjukisbyxor, med lösa följsamma toppar/tröjor. Alltid.

Josefin har berättat för mig hur det i Hollywood snarare är regel än undantag att klä sig i detta sköna mode vi båda är så förtjusta i – men jo, vi snackar då givetvis om “en annan nivå av comfy” än de där gamla slitna handbollsmjukisarna jag har liggandes i garderoben någonstans… de är visserligen sköna, men not so very fancy. Yoga-modet i Hollywood är däremot snäppet mer fancy.

I höstas lanserades e-handeln Dagnyday.com där Josefin samlat sina favoriter, och det är namn som Beyond Yoga, Bodylanguage, Blanc Noir, Koral, Lanston Sport… och ja, jag kände till exakt ett av dessa märken innan jag surfade in på shopen. Numera vet jag dock att Black Noir tydligen gör svinsnygga jackor (seriöst, den bara MÅSTE jag ju ha?!) och att träningstoppen Cut Crop Top från Koral är precis lika “silky” och skön som den beskrivs.

Med andra ord antar jag att jag kan kalla mig Yogi nu.

Här ser ni den, toppen Cut Crop Top från Koral. Djupt skuren i ärmhålen (eh, säger man så?) och en något kortare modell som på mig slutar strax under naveln. Med andra ord perfekt att matcha till min stående favorit: tights med hög midja.

Här bär jag den tillsammans med tightsen High Waist Long Legging från Beyond Yoga. Vilket för övrigt var det märke jag sedan tidigare kände till, och har hört mycket gott om dessutom. Jag blev inte besviken – de här tightsen är bland det skönaste jag ägt!

Så för att vara lite övertydlig: en behöver inte utöva yoga för att bära yogakläder. Som citatet i inläggets början lyder, går det exempelvis alldeles utmärkt att dricka vin i yogakläder. Det är till och med en väldigt god idé, kan jag intyga.

Och just ja, den där nya favoritbilden jag inledde med. Jag fick såklart inte fota kläder ifred utan hade snabbt sällskap framför kameran av mitt söta lilla vilddjur. Fybubblan vad jag älskar den här tjejen alltså!