Vad vi borde prata om

Vad hände med bloggen?

Jag började blogga när jag var fjorton år. Det är snart tolv år sedan, med andra ord har jag bloggat i nästan halva mitt liv. Under dessa tolv år har mycket hänt, och det känns idag väldigt avlägset att minnas tiden då en hade låtsasnamn på nätet och postade sina mer eller mindre alldagliga, inte alltid allt för genomtänkta, inlägg för en liten grupp främlingar som på något vis hittat till ens hemliga blogg.

Idag är den så kallade ”bloggvärlden” något helt annat. Den och de andra digitala plattformarna som tillkommit de senaste åren har vuxit till att bli en bransch, där vi (bloggare, instagramare, youtubare etc) numera kallas “influencers”. Vi är kreatörer och publicister – och vi har, såklart, både rättigheter och skyldigheter när vi utför vårt dagliga jobb.

För mig personligen har nog bloggandet, och allt gör gjort omkring, handlat främst om att ha en plattform att vara kreativ på. Och det jag tycker ofta glöms bort eller inte betonas nog, är vilken fantastisk möjlighet för utveckling och lärdom en som influenser har. Om en vill det, det vill säga. En kan ju givetvis bara köra på och köra sitt eget race men jag tycker det vore slöseri av chans, på något vis. När jag skriver om något har jag ju en chans att tänka igenom allt några extra varv först, hitta och studera nyanser i olika frågor, och jag får fundera på hur det jag publicerar faktiskt landar hos mottagaren.

Dessutom har jag träffat så många fantastiska människor under de här tolv åren, människor jag aldrig skulle ha mött om det inte vore för min blogg och mitt jobb. Det om något är utvecklande, och för mig bland det mest värdefulla i den här branschen.

Tyvärr har jag på samma sätt träffat en hel del mindre trevliga människor. Människor som utnyttjar inte bara mig i det arbete jag utför, utan självklart även “klassikerna” att jag är både kvinna och ung. Och har rätt ordentligt med skinn på näsan och inte drar mig för att stå på mig när diskussioner uppstår. Det absolut största minuset med den här branschen och det jag gjort nu i snart halva mitt liv, är att en på många sätt är ensam i det. Herregud så många gånger jag svurit och gråtit över hur illa jag blivit behandlad i olika arbetsrelaterade situationer, och just eftersom jag har varit ensam i det hela har jag också varit lätt att köra över.

Den här hösten har utan tvekan varit den värsta “blogg-och-jobb-perioden” jag någonsin haft. Jag har aldrig tidigare haft med människor att göra som fått mig att känna och må såhär. Förutom att jag känner mig både brutalt lurad och direkt kränkt, så är jag ärligt talat mest av allt bara väldigt sårad. Och det har liksom sugit blogglusten ur mig, helt enkelt.

Någon gång i början av januari kommer jag “börja om” lite. På egen hand och på egna villkor. Bloggadressen kommer vara densamma och innehållet kommer med största sannolikhet vara sig likt det också. För jag vill fortsätta, det vill jag. Jag vill bara inte uppleva en enda dag till som den här hösten, aldrig igen vill jag tillåta att någon får mig att känna och må så som jag känt och mått de här månaderna.

Men ja, det var ju det där med att utvecklas och lära sig saker ja.. Nog har jag lärt mig saker den här hösten, det har jag. När allt det här är “over and done with” kommer jag säkert känna mig både starkare och klokare, det tror jag. Men just är jag ärligt talat mest spyfärdig. Just nu, saknar jag bloggvärlden så som den såg ut för tolv år sedan.

IF vill inte bevilja min ansökan om sjuk- och olycksfallsförsäkring – eftersom jag har adhd (som f.ö. är en av få diagnoser som ändå inte innefattas/ersätts i en sjukförsäkring).

*att jag inte haft en regelrätt sjukförsäkring tidigare beror på att när jag tecknade min första hemförsäkring så valde jag ett slags “paket” där sjukförsäkring ingick i hemförsäkringen. Den paket-varianten finns tydligen inte längre, och killen jag snackade med på if rekommenderade mig att helt enkelt ansöka om sjuk- och olycksfallsförsäkring separat nu, då  jag/hemmet nu är medförsäkrade i min sambos försäkring som han har via facket. En sidenote, men så ni hänger med*

Eftersom jag alltid har haft alla mina försäkringar (för hem, hund och bil) hos IF och alltid varit väldigt nöjd med både försäkringarna i sig och framför allt deras kundservice, kändes det ganska självklart att nu även teckna denna försäkring hos dem. Jag fyllde i en hälsodeklaration och ansökte om en sjuk- och olycksfallsförsäkring. Att adhd är ett “undantag” som aldrig ersätts eller inkluderas i en sådan här försäkring visste jag redan om, men utöver mina neuropsykologiska diagnoser så har jag alltid varit väldigt frisk; jag kan inte minnas att jag någonsin haft någon fysisk sjukdom, och jag har varit förskonad från skador så som brutna ben etc. Så jag fyllde i deklarationen, skickade in och tänkte inte mer på det.

En vecka senare fick jag hem ett brev där IF skrev att de “tyvärr måste meddela att de inte beviljar den sökta försäkringen”. Orsaken? Att de ansåg att jag “ännu inte är färdigutredd”, samt att min “diagnos eller symptom bedöms vara en större försäkringsrisk än normalt”. Det enda jag i deklarationen fyllde i var alltså mina neuropsykologiska diagnoser, som alltså ändå inte innefattas eller på något vis ersätts i en sjuk- och olycksfallsförsäkring likt denna, och i fältet en kunde välja att fylla i med mer info var jag även tydlig med att jag sedan X tid går hos läkare X och att jag under en längre tid haft samma medicin i samma dos. Dvs jag behandlas, och måste iom det träffa min läkare regelbundet, för att ha koll på blodtrycket, diskutera medicinen och hur livet funkar i stort. Jag kommenterade även det faktum att mina diagnoser alltså inte är sjukdomar utan funktionsnedsättningar – det är således inte diagnoser jag någonsin kommer “friskförklaras” från.

Så jag antar att jag aldrig kommer få teckna en sjuk- och olycksfallsförsäkring hos IF? Om jag inte ljuger i hälsodeklarationen då, och helt enkelt inte nämner min adhd. Är det bara jag som tycker detta är helt absurt? Jag menar även OM jag nu varit i behandling eller under utredning för något som till skillnad från mina diagnoser faktiskt innefattas i en försäkring, så kan jag väl fortfarande drabbas av annan sjukdom eller ett olycksfall? Okej om de på något vis bedömer försäkringsrisken som högre än normalt och kostnaden för mig att teckna en försäkring därför skulle bli större, men att inte bevilja ansökan alls? Sjukt.

Märkliga män med märkliga kommentarer på gym.

Jag postade om detta fenomen på min instagram häromdagen, och det är något jag verkligen-inte-förstår. Det är ju dessutom något som sker precis hela tiden, jag har genom åren fått höra det ena dummare än det andra och vet att jag inte är ensam om det. Ensam om att som kvinna bli instruerad, få goda råd, och självklart få mitt utseende både kommenterat och värderat. Av män. Så jag tycker att vi alla kan ta med- och använda oss av det Josefin skrev i kommentarsfältet att hon brukar göra när hon är med om liknande, hon kontrar nämligen med följande svar;

“och du kanske borde träna lite på din impulskontroll, det kan hjälpa dig att inte hamna i den här pinsamma situationen igen…”

Ibland är det liksom rätt skönt att bara tillåtas vara lite arg. Bli lite förbannad när saker är- eller folk beter sig som skit. Jag har inga problem med att låta berörda personer/företag veta vad jag tycker om det som skett, men när jag väl “fått det ur mig” vill jag övergå till att lösa nämnda skit. Så jag har nu en försäkring, men den tecknades då inte på IF… och tack vare Josefin har jag även ett givet svar att ge alla framtida män-med-icke-relevanta-åsikter-om-min-kropp.

Det är okej, det är till och med rätt skönt, att tillåtas vara förbannad när saker skiter sig eller folk inte har normal jäkla hyffs. Du är välkommen att få ur dig lite ilska här i kommentarsfältet, förhoppningsvis kan vi skratta åt det hela tillsammans, eller åtminstone inse att vi inte är ensamma.

I lördags kväll kom min sambos kompis förbi. Min plan för kvällen och natten var egentligen att stanna hemma i soffan med en påse godis medan grabbarna fortsatte ner på stan. Men efter några trevliga timmar med whisky, kortspel och chokladdoppade popcorn ändrade jag mig — och hängde helt enkelt med. Ett snabbstopp på ett ölbryggeri för några glas av den hembryggda ölen, och sedan avslutade vi natten på krogen. Det var en trevlig kväll och natt och i min värld inga konstigheter alls. Därför blev jag en aning förstummad när jag igår fick det här meddelandet;

“Var det dig jag såg dricka öl inatt på krogen? I så fall är jag förvånad, och det känns lite falskt faktiskt, i och med att du är en tränings- och hälsoprofil. Om du ska vara en förebild borde du väl leva som du lär, eller?”

Det är flera saker jag vill vara tydlig med här. För det första, och det här har jag skrivit om många gånger tidigare; jag tycker verkligen inte att det finns något motsatsförhållande i att “göra både och” i olika sammanhang. Jag gillar att träna OCH jag gillar att dricka öl i sällskap av människor jag tycker om. Ibland sker detta på en krog. Sistnämnda alltså. Det faktum att jag dricker öl (eller någon av alla andra saker jag gör som i vissa människors ögon säkert kan klassas som “icke-passande” när en gillar att träna… eh) har liksom absolut ingenting med min träning att göra. Det påverkar inte hur mycket jag gillar att träna, det tar inte heller bort allt fint träningen ger mig.

Sedan brukar jag ju inte direkt kalla- eller se mig som en förebild, och jag vet ärligt talat inte ens inom vad jag i så fall skulle vara en. Men om vi ska snacka förebilder överlag och vad en inspireras av, så kan jag ju i alla fall säga att JAG inspireras då knappast av ensidiga människor. För mig är det inte vad en förebild är. Att vara på ETT sätt (och därmed döma ut andra sätt, sidor och egenskaper) är förutom skittråkigt även rätt himla arrogant — och i min mening direkta motsatsen till vad en förebild bör vara. Om vi nu ska försöka oss på det där med att definiera vad en förebild överhuvudtaget är.

Jag har cirka en miljontrettioåtta egenskaper och sidor och sätt. Jag är jättemycket av jättemycket. Jag gillar och ogillar massa olika. Vissa saker i perioder, andra mer permanent. Jag tänker jättemycket och absolut, jag ändrar även åsikt om saker och ting. För det gör en ju, när en lär sig nya saker. När en får nya intryck, träffar nya människor och är med om nya saker. När livet händer, liksom. Så för att besvara slutfrågan om jag inte “borde leva som jag lär”;

Är det något jag verkligen vill kommunicera här i bloggen, något jag vill “lära ut”, så är det väl i så fall vikten av att samla nog förnuft och ödmjukhet att förstå att de allra allra flesta, jag själv inkluderad, är inte EN sak eller på ETT sätt. Det är inte falskt – det är att inte vara en astråkig robot med total avsaknad av viktiga egenskaper, exempelvis ödmjukhet och empati. I stort och sammanfattat kan en väl säga att det handlar om att ha distans och balans.

PS: gör chokladdoppade popcorn. Typ nu. Jag hade lite glömt hur himla gott det är, och så enkelt! En påse smörpopcorn, rejält med salt, och så 1-2 smälta mjölkchokladkakor. Sprid ut på en bakplåtspappersklädd plåt eller liknande och låt stelna. Ät upp. Dela eventuellt med dig.

Många av er som läser bloggen följer mig säkert också på instagram, och har kanske redan sett de bilder jag la ut där igår. Bildtexter på instagram blir ju alltid en kortare sammanfattning av helheten, och därför tänkte jag nu gå igenom och förklara det hela lite mer ingående.

Jag har sedan en längre tid (2-3 år) haft lite problem med- och ont i en axel. Det har gått i vågor; ibland har jag knappt känt av någon smärta alls, för att i perioder ha så ont att jag förutom svårigheter att röra mig även har svårigheter att andas. Med tiden har jag insett att det förmodligen inte är i själva axeln problemet sitter, utan det jag känner av där är nog snarare en följd av ett helt annat problem. De senaste månaderna har mitt främsta problem varit att jag inte kunnat dra ner luft och andas korrekt överhuvudtaget. Musklerna på hela min vänstra sida (både fram över bröstet och bak över ryggen, samt in under- och kring axeln) har varit konstant spända och varje andetag har känts som en “trigger” som när som helst kan få alltihop att krampa.

Förra helgen fick jag något jag inte kan beskriva bättre än som ett krampanfall. Jag vet sedan tidigare att min vänstra axelkula “sitter lite galet”, lite utanför den håla den ska ligga i, och den förklaring jag fått från de specialister jag har besökt är att alla muskler som arbetar för att hålla axelkulan på plats därför är mer eller mindre konstant överansträngda. Det känns ungefär som att jag har extrem träningsvärk, hela tiden alltså. Varje dag, dygnet runt. Så under perioder då jag av en eller annan orsak stressar eller mår sämre av något skäl, blir andningen ännu sämre och väldigt ytlig. Så de redan överansträngda musklerna provoceras här till den grad att de till slut krampar, och det var alltså vad som hände söndagen för två veckor sedan. Förutom att det såklart gör väldigt, väldigt ont så är det dessutom fruktansvärt obehagligt. Jag låg två timmar helt orörlig på golvet och kippade efter luft, innan jag överhuvudtaget kunde resa mig för att resten av dagen vara still med en värmekudde. I tio dagar tog jag sedan maxdos både citodon (för smärtlindring) och paraflex (muskelavslappnande) och med det kunde jag klara av vardagens simplaste måsten; så som ge Nala mat och duscha själv. Men i övrigt har jag varit mer eller mindre sängliggande. Eller rättare sagt så har jag inte kunnat ligga då det gjort väldigt ont, utan jag har spenderat både dagar och nätter sitt-liggande i soffan. Med värmekudde och fokus på andning.

Vård då, har jag inte sökt vård?! Det är en relevant fråga, och svaret är att jo, det har jag. Såklart. Jag har sökt vård, men tyvärr inte riktigt fått någon. För några månader sedan, när det axel-onda jag lite “lärt mig leva med” började bli mer problematiskt och alltså även övergå till riktiga andningssvårigheter och mer eller mindre kraftiga kramper, var det min pojkvän som övertalade mig att återigen kontakta läkare. Förhoppningen var att få vidareremiss till röntgen, för “någonstans måste en ju börja”, resonerade jag. Naprapater, sjukgymnaster och kiropraktorer har jag träffat och absolut fått hjälp av, men det ena utesluter inte det andra och på samma sätt som jag inte tror att röntgen alltid visar allt, kan givetvis röntgen i vissa fall visa sådant som är svårt för en sjukgymnast att “känna sig till”. Framför allt så är det viktigt att veta vad problemet faktiskt är/sitter innan en börjar behandla hippshapps.

Efter en undersökning tyckte även husläkaren att det var givet att jag skulle röntgas, och remiss för vanlig röntgen av axeln + magnetröntgen för nacken skickades direkt. Det här var som sagt några månader sedan och det var först nu i onsdags som jag fick röntga axeln, och den 25e augusti ska jag in för magnetröntgen av nacken. Jag har full förståelse för att saker tar tid, att vården är underbemannad och att man får stå i kö. Det är liksom så det är och för några månader sedan var läget ändå hanterbart. Jag hade ont, men inte värre än att jag fint kunde vänta på min tur.

Men så kom det där krampanfallet förra söndagen. Det gjorde mig fruktansvärt rädd, inte minst då jag var mer eller mindre orörlig även veckan som följde, och veckan efter det, trots att jag under denna tid tog maxdoser av både smärtstillande och muskelavslappnande. I förrgår ringde jag till min läkare och fick då en akuttid hos henne. Efter en ny undersökning bedömde även hon läget som väldigt akut och en akutremiss till ortopedakuten skickades omedelbart. Någon timme senare kördes jag in till akuten och det var det jag igår skrev om på min instagram. Såhär;

Jag blev helt överväldigad och rörd av alla fina ord och all kärlek jag fick i kommentarsfältet, även om det samtidigt gjorde mig ledsen att höra om hur många som känner igen sig. För jag vill verkligen understryka en sak här. Jag är medveten om hur underbemannad sjukvården är. Jag påstår inte heller att det är onda människor som arbetar inom vården, att alla är idioter eller att ingen vill hjälpa.

Det jag däremot reagerar på, är sättet skrämmande många läkare och annan vårdpersonal bemöter och behandlar patienter på. Självklart kan ingen på ortopeden veta att jag lider av panikångest, eller varför just sjukhus och läkare med attityd kan få mig att bryta ihop. Därför var det bland det första jag ville informera dem om — för jag vet att de inte kan veta, och att det är mitt ansvar att ge dem chansen att förstå. Jag tänkte att de jobbar inom vården, de har nog förståelse och lite kunskap om vad det innebär för någon med panikångest att vistas på ett ställe som detta. Framför allt så är det ju så väldigt enkelt att undvika en panikångestattack — de hade bara behövt lyssna på mig i två minuter. Le och säga några trevliga ord. En sköterska var fantastisk och när hon i förbifarten slängde en blick mot min brits och såg mig gråta förtvivlat stannade hon hos mig i några minuter och var bara världens gulligaste. Det hjälpte och jag blev lugnare. SÅ enkelt är det!

Det tog flera timmar innan en läkare kom in för att träffa mig. Han gjorde genast tydligt att han inte var intresserad av att ens undersöka mig. När jag gråtande försökte förklara att jag söker aldrig vård om jag inte faktiskt är rädd för vad som är fel, och nu hade jag ju dessutom skickats in akut med en remiss eftersom en läkare bedömt mitt tillstånd som något en expert inom området borde ta vidare för omfattande röntgen, bara log han överlägset och sa “fast du, den läkaren är ju inte här nu, eller hur? Här är det jag som bestämmer.” 

Den kommentaren fick både mig och min pojkvän att tappa hakan. Vi bara stirrade på varandra och en sekund senare var läkaren försvunnen. Jag lämnades då utan att ha förstått vad som skulle ske, skulle jag åka hem nu? Skulle jag vänta in läkaren igen, skulle han överhuvudtaget komma tillbaka? Mitt onda då? Jag fick ju inte luft?!

Precis utanför mitt rum, som stod med öppna dörrar, var någon slags kontorsdisk där en sköterska (gissar jag) mest…stod. Hon hade en otroligt osympatisk blängande blick och gjorde mig hemskt illa till mods. Hon himlade med ögonen när jag grät och emellanåt hulkade av ångest och rädsla när jag inte kunde få luft. När hon gick förbi ropade jag försiktigt “ursäkta..?” och hon stannade och stoppade in huvudet i rummet. Jag frågade om det skulle komma någon läkare och om det skulle bli någon undersökning eller om jag förväntades lämna sjukhuset eller ja, vad som var planen, helt enkelt. Först stirrade hon bara förvånat på mig, och sedan sa hon “läkaren var ju precis hos dig, eller hur? Ja precis. Du vet vi har fler patienter här, så himla synd om dig är det faktiskt inte. Du kan ju åka hem när du vill, det är ditt val! Jag skiter i vilket.”

Jag var såklart helt mållös, och sköterskan försvann vidare i korridoren. Allt eftersom tiden gick och vi var fortsatt ensamma i det lilla rummet ökade min ångest. Jag ville hem. Men vi tänkte att snart, snart måste ju NÅN komma. Och säga NÅT. Men nej. Så tillslut, när läkaren sprang förbi mitt rum stoppade vi honom och jag frågade en sista gång vad som skulle hända, om jag skulle få någon typ av röntgen eller i alla fall  undersökning.

Han drog först en suck, sedan såg han på mig sådär som om jag vore lite dum i huvudet, och sa; “Grejen är, att jo visst vi skulle kunna röntga dig. Men en röntgen kan ju visa något som eventuellt behöver opereras omedelbart. Så det känns ju onödigt.”

Så jag fick en dos smärtstillande+muskelavslappnande/lugnande att ta på en gång, samt en likadan dos att ta nästa morgon, och därefter skulle det finnas ett recept för mig att hämta ut samma tabletter på apoteket. Det skulle läkaren skriva “nu på en gång”. Så igår förmiddag tog jag mig till apoteket, och hör och häpna – det fanns inget recept. Jag spenderade sedan åtta timmar med att ringa runt, och talade med fyra olika sköterskor, lika många läkare, ett gäng receptionister, och tillslut även enhetschefen på ortopedakuten. Strax före 17 ringde nämnda enhetschef upp och meddelade att hon fått tag i läkaren jag träffat kvällen innan, och att han helt enkelt glömt skriva mitt recept.

Just nu är jag alldeles för trött för att kämpa mer. På fredag har jag min bokade magnetröntgen av nacken och min läkare ska försöka “göra om” den remissen till en mer omfattande röntgen av hela ryggen, bröstet och lungorna. Tills dess är min plan att överleva med hjälp av de tabletter jag nu har, och när ork finns borde jag väl kanske anmäla den där läkaren. Jag vet inte hur en gör sånt, men med tanke på att det inte är första gången jag blivit… märkligt bemött/behandlad inom vården är det kanske något en borde göra? Vet någon av er hur en gör det, anmäler? Jag har förstått att det finns olika sätt för olika typer av anmälningar, stämmer det?

Min kollega och vän Sara skrev igår ett inlägg som på ett otroligt bra och sammanfattat vis sätter ord på något också jag känner, om ett ämne jag själv berört flertalet gånger tidigare (jag samlar några länkar i slutet av detta inlägg för den som vill läsa mer). Nämligen det där om att det finns inte ETT sätt att vara hälsosam på. Värdet och vinsten av de “hälsosamma” sakerna och/eller valen en gör minskar INTE i värde om en ibland kanske OCKSÅ gör något som eventuellt kan anses vara “ohälsosamt”. Att göra både och är INTE att misslyckas med det ena, och det finns faktiskt inget som säger att “X” ALLTID är det rätta/bästa sättet, det “hälsosamma sättet”. 

Visst, om vi plockar ut enskilda saker ur sitt sammanhang kan vi ofta kategorisera det som antingen bra/mindre bra. Det gäller allt från livsmedel till sätt att träna. Men ingen (ingen!) ÄR ju dessa enskilda saker eller val, utan det handlar om en helhet. En helhet som, om man talar om vad som är “hälsosamt”, innefattar cirka tusen enskilda saker som TILLSAMMANS bildar vårt upplevda (och faktiska) välmående.

Sara skriver om hur hon anklagas vara en dålig förebild eftersom hon dricker vin. För hon jobbar ju som redaktör på en hälsotidning herregud!? Suck. För mig är det ärligt talat helt obegripligt hur någon kan tycka att det finns ett motsatsförhållande i att BÅDE arbeta med- och ägna sig åt träning/hälsa OCH att göra/äta/dricka saker som en gillar — även om någon eller några av dessa saker kanske inte anses vara “hälsosamma”. 

Återigen; vi kan inte se på saker- och kategorisera dem enskilt. För de påverkar oss inte enskilt, och vi är inte bara en sak.

Nu dricker inte jag vin särskilt ofta, så just mitt vindrickande har aldrig blivit ifrågasatt, däremot får jag rätt ofta försvara andra val jag gör. Som att jag äter en hel del “vanliga” sötsaker, trots att jag bakar “nyttigt” (till största del) och tränar. Men för mig är det verkligen inget konstigt med det — JAG GILLAR JU BÅDA?! Jag älskar Ben & Jerrys och jag älskar att försöka mig på att skapa egna (“hälsosammare”) varianter av bakverk och gotte. VARFÖR skulle det ena utesluta det andra, VARFÖR måste en välja, om båda sakerna är saker en gillar? Om något, är väl hälsa att inkludera saker i livet som får en att må bra på ett eller annat sätt, eller?

Jag påstår inte att lösgodis gynnar min hälsa, det är vi väl alla rätt överens om att det inte gör, men lösgodis är ju för bövelen inte det ENDA jag äter?! Det faktum att jag äter lösgodis får mig inte att skippa träningen, det får mig inte heller att INTE äta faktisk näringsrik mat OCKSÅ. Däremot gillar jag lösgodis. Precis som jag gillar att träna och gillar äta goda, så kallade “hälsosamma”, måltider OCKSÅ. 

Varken jag eller du eller någon annan måste “välja sida” här. DET är liksom min poäng. Och ursäkta mig, DET tycker jag är så nära hälsa man kan komma. Att förstå att bara för att en ibland gör något som e-n-s-k-i-l-t, separerat från precis allt annat en gör i livet, kanske inte gynnar ens hälsa så gör det en inte till en ohälsosam människa. Inte heller gör det en till en på något vis “falsk” människa, eller för den delen en “dålig förebild”. DÄREMOT är sannolikheten stor att om du gillar det du gör, så gör det dig förmodligen till en betydligt LYCKLIGARE människa. 

Så. Några gamla inlägg på samma tema:

• Jag äter inte choklad för att vara hälsosam — jag äter det för att det är gott
• Det finns en enda sak, som om vi äter, gör oss överviktiga, sjuka och olyckliga
• Hälsa är att tillföra — inte att utesluta