Tankar om ting

Under helgens utbildning kom frågan upp om vi som pluggade till Personliga Tränare nu själva hade haft PT någon gång, och det var ungefär hälften som svarade ja (vi var runt trettio stycken). Måste erkänna att jag blev förvånad, visst vet jag att det inte längre bara är kändisar som vill hålla sig i trim som anlitar PT, utan till största del faktiskt “helt vanliga” människor. Men på något vis trodde jag ändå inte att det vara så många, och jag önskar faktiskt att jag var en av dem som kunde räcka upp handen vid den frågan. Det hade varit intressant att veta nu hur det känns att själv bli coachad och instruerad med både träning och kost, att veta hur man vill/inte vill att ett personlig tränare ska vara, för att själv kunna vara en bra PT senare.

Men, det är ju å andra sidan därför jag går just den här utbildningen. Det är för att bli en bra, säker och kunnig tränare jag valt den i särklass tuffaste, mest intensiva och också dyraste utbildningen, PT-school känns otroligt seriös och bra, och jag tror man “får tillbaka” pengarna i en stark licens som kommer väga tungt i konkurrensen i framtiden. De kommande månaderna kommer vara väldigt jobbiga, men värda mödan.

Hur är det med er läsare, har ni anlitat PT någon gång? Om ja, varför, hur länge och vad blev resultaten? Om inte, varför inte? Skulle ni vilja? Vad är viktigast när man har en personlig tränare? Är det kunskapen eller den personliga kemin? Vore jättekul om ni ville svara här, är verkligen intresserad av att höra! 🙂

(bild lånad från pt-school)

Jag fullkomligt avskyr reklam som denna. VARFÖR?! Jag klickade inte ens på länken, för jag vet att informationen jag får där inte på långa vägar är användbar. Det lär stå att man ska träna x antal minuter för att bränna x antal kcal, helt enkelt. Alla som kan tänka längre än näsan räcker förstår ju också att för det första har människor inte samma förbränning, dvs det går inte att säga att alla förbränner x kcal på x minuter. Och “en bit pizza” är inte direkt ett vidare exakt mått, alla bitar innehåller olika mycket energi, alltså kcal.

Det enda man får med sig efter att ha läst artiklar, “nyheter” eller annonser likt dessa, är ångest. Det enda folk minns är siffror, ord som “..måste träna..”, och totalt oanvändbar, destruktiv, och egentligen rätt felaktig info. För man kan inte mäta sådär, säga att om alla gör si och så, så kommer alla nå exakt och precis dit, då sker ditten och datten. För så funkar det inte. Och att spela på det, på att alla inte riktigt vet eller förstår det här – utan faktiskt tror att det finns något slags stort regelverk som liksom bara bestämmer hur kroppen och, i detta fall, förbränningen fungerar, att spela på det faktum att även de som kanske inte köper storyn ändå påverkas, kanske omedvetet och helt utan “sjuka” tankar – det finns få saker som provocerar mig så mycket. Få saker som gör mig så arg och ledsen.

För så länge det finns artiklar och annonser likt dessa får vi budskapet: det är viktigt. Det är viktigt att vi inte bara äter pizza och njuter av den, nejnej det ska kompenseras. Det är viktigt att vi bryr oss, skäms nästan, och det är viktigt att vi fattar att pizza är dåligt så vi ska straffas (för att träna gör väl ingen frivilligt, det är något man mååååste göra ibland)… nej fy. Jag tycker de är onödiga, dumma och otroligt destruktiva. Motarbetar precis det samhälle jag önskar, det synsätt och den mentalitet jag önskar folk hade.

Motivation är inget man kan vänta på ska infinna sig. Inget man kan be om ska komma flygande och göra vägen lättare. Jag har en ständig kamp inombords då jag måste argumentera för att fortsätta, jag måste varje dag sakligt gå igenom alla fördelar och framsteg med mig själv för att hålla lågan brinnande. Vissa dagar går givetvis lättare, och jag behöver inte tänka nämnvärt på hur eller vad eller när jag ska göra för att det ska bli en bra dag. Men de allra flesta dagar är fortfarande en fruktansvärt jobbig kamp och det är ofta jag bara vill skrika SKITJÄVLASAMMA jag orkar inte!!!!

Ibland gör jag det. Bryter ihop och skriker, gråter, klagar på mitt liv, mig själv och min situation. Tycker jag är världens sämsta och svagaste och mest korkad människa. Känner mig oviktig, oälskad och som en onödig syretjuv utan egentlig syfte här på jorden. Jo, precis så patetisk känner jag mig. Rätt ofta, faktiskt.

Jag har svårt att se mina framsteg, för jag vet att det alltid kommer krävas mer av mig. Hur bra jag än presterar så kommer det hittas vinklar och vägar jag inte lyckats lika bra med och plötsligt belyses de mer än sakerna jag faktiskt uppnått. Det är tröttsamt, och jag är trött. Men, motivationen kommer inte komma serverad, inte heller lyckan, kärleken eller framgången. Även de där dåliga dagarna tar ju slut, och på något vis fortsätter jorden snurra, klockan ticka och mitt liv rulla på. Så jag antar att det bara är att försöka hänga med.

Jag är inte vidare lättsåld när det kommer till extrema dieter eller udda träningsformer. Jag är allmänt rätt skeptisk till allt för begränsade levnadssätt och mentaliteter, och ifrågasätter gärna både det ena och andra innan jag tar någon som helst ställning. Källkritisk är jag också (något snappade man ju upp som journalistisk-studerande) så de fantastiska mirakel-kurerna scrollar jag snabbt förbi på aftonbladet och i regel lever jag efter devisen “låter det för bra för att vara sant – så är det förmodligen för bra för att vara sant också”.

De senaste åren har LCHF växt i mina ögon. Jag har läst mycket, följt människor (både främlingar på bloggar och vänner “irl”) som framgångsrikt ätit kolhydratssnålt och upplevt framgångar både fysiskt och psykiskt, tappat i vikt och/eller känt större välmående i stort. Jag har verkligen kommit att tro på LCHF, det sättet att leva och att kroppen mår bra av det.

Sen hittade jag HCRV och började läsa. Började se filmer, läsa artiklar och följa statistik. Nu vet jag inte vad jag ska tro, snacka om att hitta varandras totala motsattser – Low Carb High Fat vs High Carb Raw Vegan, det är verkligen vitt skillda “dieter” och åsikter där och självklart tas bra argument upp från båda hållen.

Jag tycker om att äta naturligt. Inte så mycket för att jag prompt vill hävda att vi bör äta det vi gjorde för tusentals år sedan – jag menar lets face it; allt var inte bättre förr. Många avgörande och viktiga upptäckter har gjorts de senaste åren, vi lever ju trots allt många många år längre nu för tiden och det pga att det dagligen görs framsteg inom exempelvis medicin och forskning. Det finns massa saker som “tillverkats” och inte finns av sig själv i vår natur, som jag tror är helt ofarligt (i rätt mängd) och ibland till och med hälsosamt för oss att äta. Jag tror också att det är väldigt få saker som är direkt skadliga för oss, så länge man inte överdoserar. De allra flesta klarar av godis då och då, utan att bli vare sig överviktiga eller sjuka, de flesta kan dricka alkohol vid festliga tillfällen utan att bli alkoholister eller få dålig lever, de allra flesta överlever och håller sig friska trots tillsatser i den dagliga kosten. Men, jag tror också att vissa är extra känsliga. Jag tror att vissa inte kan äta “lagom”. För vissa är det fysiskt, deras kroppar kan inte ta hand om näringen på ett bra sätt, och för andra är det psykiskt och det kan övergå till över-/hetsätning.

Jag äter just nu i grunden en low carb kost, men svängrum för att äta precis vad jag vill när jag känner för det, och då blir det i regel choklad, godis, nötter och kolhydrater i andra former som jag “unnar” mig. För mig är det mest psykiskt, jag vet att jag är en allt eller inget-människa och då funkar denna livsstil – för mig. Men nu har jag alltså hittat den här HCRV-kosten, och jag måste erkänna att det låter intressant.. framför allt undrar jag hur jag skulle hantera allt socker, om jag skulle nöja mig med de naturligt söta frukterna och grönsakerna, eller om jag skulle få flipp och vilja ha mer artificiella sötsaker så som lösgodis etc. Och givetvis – hur det går ihop med styrketräning och ja, träning överlag. Så jag tänkte höra om det finns någon som läser här som äter 100 procentig HCRV-kost eller i alla fall åt det hållet? Hur funkar det med träning? Sötsug?

Ja, det ser i alla fall himla fräscht och gott ut! Alla dessa bilder kommer från Johannas blogg, där jag fick upp ögonen för denna kost.