Jag såg en debatt härom dagen, där en kvinna kommenterade att det är intressant hur att väga, mäta och vara strikt med kost/träning ses som något duktigt så länge man är överviktig eller någorlunda normal. Då har man ju bara disciplin och visar att man vill bli hälsosam. Men blir du “smal” eller till och med underviktig – då är plötsligt precis samma beteende sjukt.
Och det är så sant. Beteendet är detsamma, men omgivningen bedömer huruvida det är sjukt eller ej beroende på kroppshydda. Det är det här jag menar med att jag är friskare än majoriteten av min omgivning, även om jag både tränar mer och har större kunskap gällande kost, träning och hälsa överlag, än de flesta. Men jag kan inte ta en fika med en bekant utan att ord som “nyttigt” kommer upp, jag kan inte gå bort på middag utan att konstant vara den som äter mest för att alla andra vill hålla igen, jag får förvånade blickar när jag köper lösgodis för sådant skit äter väl inte jag heller?!
Ätstörningar har ingenting med hur kroppen ser ut att göra. Anorektiker kan de flesta peka ut. Men anorexi är inte den vanligaste ätstörningen. Inte heller den jag skulle kalla farligast. För de farliga är de där dolda – de ingen ser, de få har kunskap om, de väldigt väldigt många lider av. Att konstant tänka på vad och hur man äter, att se träning som ett sätt att forma om kroppen och/eller tappa vikt, att dela upp mat i bra/dålig, att vara strikt och ha regler. Ja, allt det där som är duktigt så länge man är tjock. Som folk sedan kallar sjukt när kroppen hänger med. Men beteende är exakt detsamma hela tiden.