Vad vi borde prata om

I höstas skrev jag om sjukshaming (=påhittat ord som beskriver skuldbeläggning av sjuka) efter att Sara uppmärksammat mig på en “hälsobloggares” inlägg på Facebook. Både jag och Sara blir illa till mods och uppgivna av den typen av inlägg, och tyvärr är det alldeles för ofta vi trillar över dem. I förra veckan reagerade vi båda på ett nytt Facebook-inlägg, där avsändaren var samma “hälsobloggare”, och det gör mig så-himla-ledsen att läsa sådant här. Förra gången blev jag främst irriterad och suckade högt för mig själv, för då var det liksom mest bara urbota dumma påståenden (läs mitt inlägg om det här) men den här gången blev jag framför allt ledsen.

Viktor Frisk släppte precis sin bok “Min superkraft”, en bok där han skriver om sin adhd och hur han lärt sig leva med den. En bok och budskap som jag på det stora hela är positivt inställd till, såklart. Det är först när det plingar i min telefon och jag får en skärmdump skickad till mig, där jag alltså kan läsa tidigare nämnda “hälsobloggares” inlägg på Facebook om Viktors bok, som lyder ut såhär;

“Wow vilken inspiration Viktor Andersson Frisk är, som visar vägen för alla där ute att det går att leva & fungera utan medicinering med superkraften ADHD. Idag släpper han sin bok & vi behöver supporta varandra mera så jag vill dela hans fina video. Dela, gilla och kommentera inlägget om ni vill för att visa kärlek“

[videon kan ni se HÄR]

Jag förstår om det faktum att jag reagerar på detta anses dramatiskt och onödigt. Men dels så har alltså samma bloggerska uttalat sig om det här med mediciner flera gånger tidigare (exempelvis hävdat att cellgifter är ett trick läkare använder för att tjäna pengar på “patienters svagheter”) och framför allt så talar hon här om en diagnos jag själv har – och faktiskt även lider rätt mycket av att ha.

Ja, ovan kan ni se min spontana reaktion “i stundens hetta”. Jag har de senaste dagarna försökt hitta lite mer sansade ord för att kunna skriva ett blogginlägg om det, men ärligt talat – det är precis såhär jag känner. Jag blir uppriktigt jätteledsen, och uppgiven. Extra märkligt blir det också när jag ser videon hon hänvisar till. Viktor nämner inte ett ord om medicinering, utan det är något bloggerskan själv väljer att lyfta fram. Viktor visar minsann att det går!

Missförstå mig inte nu – jag ifrågasätter inte huruvida det går att leva och fungera utan medicin. Det går, ibland. Det går, för vissa. Det är till och med rätt ofta så att medicinering är nödvändig enbart i perioder, för att få livet och vardagen att fungera, för att sedan inte vara nödvändig längre. Bland det första en lär sig om adhd, när en nu på riktigt sätter sig in i vad det faktiskt är, är att omständigheter och förutsättningar har extremt stor påverkan när det gäller hur kraftiga symptom en får.

Det jag reagerar på är helt enkelt detta satans propagerande för att alla ska skippa mediciner. Extra illa berörd blir jag när yttranden likt dessa kommer från någon som kallar sig “hälsoinspiratör”, har en plattform i sociala medier och når ut till människor. För som sagt, för mig och många andra som av någon orsak medicinerar (FÖR ATT FÅ ETT DRÄGLIGT LIV OK) blir det ett slag i ansiktet. Det bygger på fördomar och synsätt som är helt inkorrekta. Det spelar ingen roll om avsikten i grunden på något vis är god (för även om jag reagerar så tror jag avsändaren menar väl) för det blir så väldigt fel när någon som inte vet vad hen talar om ska yttra sig och ta ställning såhär. Det blir fel, och det skadar faktiskt betydligt mer än vad jag tror att hen förstår.

Skärpning.

Det är ju ändå märkligt, och även rätt sorgligt, hur så mycket av vårt lidande och vår oro grundas i en känsla av hur ingenting någonsin kan bli bättre, hur ingenting kan förändras – samtidigt som livet gång på gång påminner oss om hur ingenting någonsin förblir detsamma.

När det talas om hälsa, lycka och välmående nämns ofta ord som balans. Jag har skrivit om det här tidigare, men jag tror inte att balans handlar om kontroll. Tvärtom tänker jag att balans snarare handlar om att lära sig “go with the flow”, att inte tappa fotfästet när “livet händer” på sätt vi kanske inte räknat med eller tänkt oss. Att balans handlar betydligt mer om att kunna släppa saker, och egentligen inte alls om att kontrollerat styra olika vågskålar hit och dit i tron om att på så vis själv skapa någon slags jämnvikt.

Livet händer. Skit händer. Det finns en tanke jag ofta återkommer till och påminner mig själv om när jag trasslat in mig lite för djupt i tanketrassel och känslogegg: ingenting är permanent. Varken bra eller dåligt. Inga känslor, ingen situation, ingenting. För livet händer, och när det gör det, håller vi bäst balansen genom att släppa saker som tynger oss, och fånga det som kommer vår väg.

För några veckor sedan delade jag med mig av fyra nya favoritord på bokstaven R ur boken Ord Inuti – idag kommer fem favoritord på O.

Läs mer om boken, vad den innehåller och varför den är så viktig längre ner i inlägget.

Ord inuti – 150 nya ord för känslor. En bok som du läser lite hur du vill – från pärm till pärm, eller så bara slår du upp en sida och lär dig något nytt. Kanske hittar du ett ord som beskriver det du känner – eller, om du har riktig tur, så får du kanske lite mer förståelse för någon annans känslor.

Ord Inuti är ett viktigt bidrag till det svenska språket. För 150 nya ord för känslor är 150 nya ingångar till samtal, viktiga samtal. Ingen ska sakna någon att prata med, och ingen ska känna sig sviken av språket. Känna att orden inte räcker till, eller att ord inte finns. 

Idag tar 1500 människor i Sverige sitt liv varje år. Den siffran ska-bli-noll. Jag tycker att den här boken är ett fantastiskt exempel på hur vi kan arbeta mot en nollvision. För som jag sagt så många gånger förr är kunskap och förståelse a och o. Att utöka ordförrådet så att samtal om det som är svårt eller gör ont får möjlighet att överhuvudtaget äga rum, är inte bara bra utan rent utav nödvändigt. Tänker jag.

Boken Ord inuti ges ut av organisationen Mind. Mind driver stödverksamheter och verkar för psykisk hälsa. Varje sålt exemplar innebär ett bidrag till deras verksamhet. Du kan läsa mer om hur Mind arbetar och om boken HÄR på deras hemsida.

Inför jul tipsade jag om några böcker att ge bort i julklapp (i det här inlägget) och det var verkligen genuina tips på böcker som jag givetvis rekommenderar årets alla dagar, inte bara att ge bort till jul. Jag kan nu också intyga att det är en väldigt uppskattad present att ta emot, då jag själv fick en av böckerna jag tipsade om i julklapp.

Ord inuti – 150 nya ord för känslor. En bok som du läser lite hur du vill – från pärm till pärm, eller så bara slår du upp en sida och lär dig något nytt. Kanske hittar du ett ord som beskriver det du känner – eller, om du har riktig tur, så får du kanske lite mer förståelse för någon annans känslor.

Jag har redan en hel drös nya favoritord, och tänkte därför att jag ska dela med mig av några utav dem här med jämna mellanrum. En bokstav i taget, lite här och där, utan specifik ordning. Idag visar jag er fyra nya favoritord som börjar på R.

Ord Inuti är ett viktigt bidrag till det svenska språket. För 150 nya ord för känslor är 150 nya ingångar till samtal, viktiga samtal. Ingen ska sakna någon att prata med, och ingen ska känna sig sviken av språket. Känna att orden inte räcker till, eller att ord inte finns. 

Idag tar 1500 människor i Sverige sitt liv varje år. Den siffran ska-bli-noll. Jag tycker att den här boken är ett fantastiskt exempel på hur vi kan arbeta mot en nollvision. För som jag sagt så många gånger förr är kunskap och förståelse a och o. Att utöka ordförrådet så att samtal om det som är svårt eller gör ont får möjlighet att överhuvudtaget äga rum, är inte bara bra utan rent utav nödvändigt. Tänker jag.

Boken Ord inuti ges ut av organisationen Mind. Mind driver stödverksamheter och verkar för psykisk hälsa. Varje sålt exemplar innebär ett bidrag till deras verksamhet. Du kan läsa mer om hur Mind arbetar och om boken HÄR på deras hemsida.

“Skäms du inte?”

Han nickade menande mot min arm. I ögonvrån kunde jag se de två tjejerna bredvid oss i soffan börja vrida på sig av den obekväma tystnaden som uppstod efter hans plumpa fråga.

Gångerna är många då jag under pågående samtal noterat hur blickar vandrat ner från mina ögon, förbi mina axlar, för att slutligen landa vid den ojämna och lätt randiga huden på mina underarmar. Ögon som blir nervösa, som om de tänker att de inte borde titta men ändå inte kan låta bli. Själv har jag dock aldrig riktigt brytt mig om eller ens tänkt så mycket på dem. På mina ärr. De har funnits där, bara. De bara är precis vad de är – inte mer och inte mindre.

Ärr, helt enkelt. Märken från förr. Minnen. Upplevelser. Trauman. Allt det där som jag aldrig kommer kunna radera ur min historia eller känslobank oavsett. Att en liten liten del av det som är jag syns utanpå i form av läkt hud, ja det bekommer mig inte nämnvärt. Faktiskt inte alls.

Jag minns hur uppriktigt förvånad jag blev när jag första gången såg hur mina ärr retuscherats bort på bilder efter en fotografering jag anlitats för. Den möjligheten hade inte ens slagit mig, jag hade inte för en sekund tänk på huruvida mina ärrade armar eventuellt kunde vara ett “problem” – något som i efterhand skulle elimineras digitalt. Det förvånar mig fortfarande.

Det känns liksom omvänt och rätt himla tråkigt, att samtidigt som jag är så otroligt obrydd om de där ärren, så måste jag ibland ändå påminna mig om att det kan påverka bemötandet jag får och uppfattningen folk (medvetet eller omedvetet) skapar sig av mig, på grund av dem. På grund av ärren.

Fast, för det allra mesta, skakar jag av mig min egen påminnelse lika snabbt. Jag ler lite, reser mig ur soffan och besvarar frågan med en motfråga; “Skäms inte du för att fråga något så dumt? För oavsett vad jag svarar, säger din fråga mer om dig, än vad mitt svar någonsin kan säga om mig.”