Vad vi borde prata om

Jag skrev just ett långt och väldigt bra inlägg. Klickade publicera och allt försvann. Ville ungefär skicka datorn genom fönstret och gråtskrikande slänga mig i sängen i fosterställning. Men, det hade förmodligen inte gett mig något inlägg tillbaka och jag älskar min dator väldigt mycket mer än vad som är sunt att älska materiella ting. Och jag orkar inte ligga i sängen mer.

Inlägget var som sagt bra. Jag riktigt fick till det. Nejmensluta, det är borta Fanny! Gone baby gone, sluta älta. I alla fall. Det stod väl i princip, om man ska sammanfatta det (och göra det skittråkigt, för inlägget var roligt och fyndigt, snyggt språk och jävligt fina röda trådar band jag ihop hela paketet med) att dagen igår blev bra. Kvällen, blev bra.

Efter att jag publicerat inlägget om min brist på motivation, så låg jag kvar i soffan ett tag. Såg ut på den klarblå himlen utanför fönstret och lyssnade på grannbarnens tjoande i gungorna på lekplatsen intill huset. De lät sådär bekymmerslöst lyckliga som bara barn kan, sådär som man låter innan livet kommer ikapp och man ska bli vuxen. Sen slog jag på ett avsnitt av “Losing it with Jillian” på youtube och läste igenom några av kommentarerna under videon. Jag vet inte om det var något jag läste där, eller att jag tröttnade på ljudet utifrån, eller det faktum att jag blottat mig här på bloggen (och faktiskt bett om hjälp, det är svårt). Men något hände.

Jag slog på min tränings-spellista och höjde volymen till max. Gick ut i köket och rörde ihop min pre-workout. Det fiffiga med den är hur det börjar sticka. Man vill bara klia, springa, hoppa – röra på sig. Och det är också det enda som får bort sticket, som kan vara rätt obehagligt, man blir helt enkelt lite tvungen att träna. I takt med musiken packade jag träningsväskan och skrev ett sms till den viktigaste människan i mitt liv. Bara för att säga just det, hur viktig den är för mig. Sådant ska man göra, hela tiden och flera gånger om. Det glöms bort ibland, det bästa är nästan lite för nära för att vi ska komma ihåg att uppskatta det. Sedan tog jag cykeln och trampade jag iväg mot gymmet.

16 km på spinningcykeln och svetten rann. Jag beslöt mig för att ge axlarna en kyss och det blev superset, tunga vikter och ordentligt med flås mellan set:en. Musklerna blev trötta, medan jag själv och själen bara blev piggare. Jag kände pumpet, som det så fint kallas i träningsvärlden, och för varje repetition kände jag mig starkare, friskare och ja – lite lyckligare? Efter en och en halv timme fick jag motvilligt lämna gymmet. För att hinna hem i tid och för att inte ta ut mig för mycket, för jag kände att kroppen var trött. Även om huvudet kändes sådär härligt urblåst på bekymmer, ryggen var lite rakare och hållningen aningens stoltare än när jag två timmar tidigare lämnat hemmet. När jag susade hem på cykeln igen kände jag mig så lätt.

Vi grillade lax och färsk sparris till middag i kvällssolen. Vi firade inget, ändå kändes det som en seger-middag. Jag kryddade med favoritkryddorna och skar upp extra mycket saftig mango. Åt så långsamt jag kunde och koncentrerade mig på att njuta. Av maten, av smaken och framför allt – av känslan. Efter middagen träffade jag en gammal vän för ett vända ner om sjön med struntprat och catch-up. Sedan låg jag i soffan, åt jordgubbs-fluff och såg på tv, innan jag somnade som en stock.

Och era ord. Tack. Ni är så kloka och jag hoppas ni är lika snälla mot och med er själva som ni skriver att jag ska vara mot och med mig. Är ni det? Återigen, tack, att läsa allt ni tagit er tid att kommentera gjorde mig så lycklig.Thailand. Åh så jag saknar Thailand. Inte bara värmen och solen. Utan alla känslor som fanns där. Kärleken, glädjen, friheten.

Som jag nämnt har jag haft lite annat än träning och mat och blogg i huvudet den senaste tiden. Ärligt talat har jag knappt tränat, inte lagat mycket mat alls (tackar vet jag Icas färdiggrillade kycklingklubbor, snabbmakaroner, grönsakstallrikar, kesoblandningar och andra quickfixes) och vettiga texter hit har varit tröga att få till.

Jag har varit på gymmet en gång de senaste, typ, veckorna. Har försökt med promenader (igår blev en av, första rörelsen på flera dagar) men nä. Inget lockar just nu, ingen aktivitet alls – inte ens mitt annars så älskade gym. Jag är den första att hävda att känner man inte för det, ja då ska man inte, det vet ni. Jag tror på att det finns en träningsform för alla, att alla kan hitta träningsglädje i nåt, även om vissa har svårare att få till det. Jag vet att jag är lyckligt lottad som älskar just styrketräning. Snacka om att alltid ha nära till lyckorus – inga säsonger som kommer och går, alla länder, städer och orter har gym nu för tiden och de blir bättre och bättre utrustade med roliga nyheter hela tiden. Jag vet att många inte känner så. Men eftersom att jag gör det, så tillåter jag mig alltid att inte träna när jag känner för det, när jag känner för att avstå. För jag vet att den där längtan efter vila försvinner snabbt igen och att jag då snabbt är tillbaka i träningsglädjen och rörelsen.

Eller, så brukar det vara. Nu bara går dagarna och motivationen lyser med sin frånvaro. Jag är oinspirerad och ointresserad. Det gör mig rädd. Jag blir rädd för att känslan inte ska komma tillbaka. Så som den annars ju alltid gör efter en, kanske två, vilodagar. För saken är ju den, att jag faktiskt har varit oaktiv och ohälsosam en gång i tiden. Att jag har låtit bli att träna så länge att jag faktiskt glömde hur roligt jag tycker det är och hur viktigt det är för att jag ska fungera. Jag är livrädd att det aldrig kommer igen, att jag liksom måste göra det nu när det är tufft ändå, trots att det inte är kul. För att inte tappa det.

Men jag har glömt varför jag älskade det. Snälla ni, kan ni påminna mig? Vad är det jag glömt? Vad motiverar er och hur håller ni fast vid det? Hjälp mig hitta tillbaka och det genom att fullständigt bomba kommentarsfältet med peppande ord, motiverande historier och inspirerande klyschor som får mig att minnas. Jag saknar att älska min träning. Såhär är jag ju inte mig själv.

Idag började jag helgen med en tur i den sköna vårsolen på 6,5 km (och efter en uppvärmningskilometer sprang jag faktiskt resten i ett hyggligt tempo!) ut till min mammas hus för att hämta min cykel. Känns som det är dags att ha den framme och redo nu, vårkänslor på max, visst?! Underbart!

Sara har fått mig att upptäcka podcast-världen. Jag började lyssna på Filip och Fredrik under vinterns morgonpromenader men precis som Sara säger i sin egen podcast så liksom fastnade jag inte riktigt. Vet inte varför, de är ju uppenbarligen poppis hos många (och jag gillar alla deras tv-program etc). Så jag var skeptisk till det här med podcasts och framför allt att lyssna på dem under träning – jag gillar uptempo och vi-sjunger-om-helt-orelevanta-grejer-men-får-till-hits, á la Britney Spears, Kesha och Rihanna när jag ska svettas och ta i.

Meeeen så hittade jag Kropp och själ‘s podcast. Perfekt att gå till, upptäckte jag i början av veckan under en tidig morgonpromenad och idag under löpturen insåg jag att också löpningen rullar på väldigt smidigt med prat i öronen. Vilket jag verkligen inte trodde (det är liksom tillräckligt segt att springa ändå, att då inte ha jävlar-nu-kör-vi-musik-dunk i öronen trodde jag gjorde det helt omöjligt). Idag lyssnade jag på ett gammalt avsnitt om fina och fula sjukdomar, vilket var väldigt intressant och helt klart något jag kommer skriva om. Just nu hinner jag dock inte, lunchen just svald och gymmet väntar.

Idag handlar det om att fylla dagen för att inte tappa humöret. Det är ett mission. Just nu är saker tungjobbade, vardagen och livet överlag är tufft att handskas med. Jag var såhääär nära att slänga mig i soffan istället för att ta promenaden i förmiddags. Satt faktiskt på soffkanten och ba ; jahaa, varför måste jag ha cykeln just idag? Det måste jag inte. Men jag vet att jag länge velat ha den här, och jag vet att en promenad bara gör kropp och knopp gott. Och lägger jag mig i soffan blir det så jäkla motigt att komma upp igen. Det dumma är, att soffan kommer stå kvar. Den kommer locka lika mycket imorgon, och dagen efter det, och dagen efter det… promenaderna och löpturerna not so much, om jag ska gissa. Så att jag kom iväg idag, gör mig glad. Om inte annat räcker den känslan långt, just nu är varenda liten sak jag klarar av och orkar genomföra en enorm prestation. Hur vardagliga och simpla de än må vara. Om jag nu tar mig till gymmet som planerat, följt av Ica för inköp av go-grejer till en fin grillkväll senare, blir denna lördag den bästa dagen på himla himla länge. Fingers crossed!

Sist får ni ett typiskt exempel på min humor. Ha ha ha, så himla kul.

En av de vanligaste fördomarna kring “oss” fd sjuka är att vi inte kan hitta ett sunt sätt att träna/äta hälsosamt. Eller rättare sagt : vi ska helst inte utföra eller bry oss alls om vare sig träning, mat, hälsa eller -gudbevare- kropp. Vi ska vara robotar gällade saker som dessa, känslokalla och framför allt inte tycka om något av det.

Det är en sådan där sak vi måste prata om. Vissa saker här i världen vet vi. Som att träning och ren mat är bra för oss. Sedan kan man diskutera huruvida annan mat då och då inte dödar oss, vilken träningsmängd som är optimal och vad som egentligen är hälsosamt. För det är ju så ofantligt olika och individuellt, vad som är “lagom” och vad som passar vem.

Saken är den, att så länge folk talar om för fd sjuka att de är just fd sjuka, kanske sköra och känsliga och riskerar att “falla tillbaka”, som man så fint säger (ja vad fan förväntar sig folk att fd sjuka ska göra med dessa antydningar och konstateranden egentligen?!), är sannolikheten att det sker större. Upprepas en sak tillräckligt många gånger blir det en sanning.

Som fd sjuk, som faktiskt är rädd att falla tillbaka och inte vill hamna i en ond cirkel där kroppens signaler ignoreras (trött, yr, svag, hungrig etc. men tränar ändå, och liknande) och resultaten uteblir snarare än ger glädje, vill jag ge några råd för att hamna rätt från början (och typ, låt säga, slippa en resa likt min egna med ortorexi, överätning och bulimi):

• även om du är en fd atlet (många som drabbas av ÄS började som lovande atleter) så se dig nu som nybörjare. Hur slussar man in en nybörjare? Jo, försiktigt. Gå inte all in med 6 pass i veckan. Börja försiktigt med något pass i veckan.
• hitta en träningsform som först och främst är rolig. Skippa “det effektivaste” eller det som “ger mest resultat” (om det inte råkar vara också det roligaste) och leta istället efter något som du ser som ett nöje.
• planera och skriv upp. Var nördigt exakt och skriv ner träningen en vecka framöver, vad och hur och längd. Det ger dig en bra överblick och du kan lätt se om det verkar bli lite för mycket och vet när det är dags att sluta
• skriv också ner efter träningen hur det känns. Både fysiskt och psykiskt. Det kan vara bra att ha anteckningar för att se ev. mönster/avvikelser.

Ser ni hur dessa råd också är vad man skulle säga till vem-som-helst-som-ska-börja-träna? Gå inte ut för hårt, planera, ha roligt… och varför är det så? Jo för att en fd ätstörd är inte längre sjuk och oförmögen att vara precis som vem-som-helst. Inte heller när det gäller träning och mat. Vi måste sluta sortera in människor i fack ; “sjuk”, “frisk”, “fd sjuk med riiisk att bli det igen“… Det är viktigt. För som sagt, om folk runt omkring konstant ifrågasätter och nojjar – tillslut blir det en sanning. 

Återigen är det snarare omgivningen som gör fel, inte individen som försöker komma tillbaka och bara ta hand om sig själv – för det är att ta hand om sig själv, sin kropp och själ att träna, även för en fd ätstörd. Men om det blir tabu för fd ätstörda att vilja träna, både för att det är roligt och hälsosamt, då blir det lätt att “man” (den fd sjuke) mörkar det hela, och då lever man farligt igen. Då kan smussel, hemlighetsmakeri och lögner bli vardag – och då har vi eventuellt satt igång en ny ätstörning igen. Så sluta sortera in människor i olika fack, för även om man haft en ätstörning så har man väl samma rätt att vilja vara hälsosam och må bra i sin kropp och knopp som precis alla andra?

“Hon ser inte ut att ha en ätstörning”.

Finn ett fel i den meningen. Vid närmare eftertanke inser jag att det finns två. För det första lider inte enbart tjejer/kvinnor av ätstörningar, men det börjar folk kanske förstå nu. För det andra, det jag tycker är så viktigt att folk får en förståelse för, så syns oftast inte ätstörningar – alls.

Faktum är, att enbart hos en av alla ätstörningar finns en direkt koppling mellan kroppsvikt och diagnos. Och det är anorexia. Men lider man av bulimi, hetsätning, överätning eller UNS så syns det med all sannolikhet inte, framför allt så ser ett otränat öga inte sjukdomstecknen. Sådant som svullnad, darr, lågt blodtryck, oregelbunden puls etc – sådant som på sin höjd en fd ätstörd kan identifiera som varningssignaler, går de allra flesta obemärkt förbi.

Ätstörning. Om man bara ser på ordet så ser man det egentligen tydligt : ät-störning. En störning i ätbeteendet. Har detta något med vikt att göra? Nej. Det är en störning, som så många andra, och just denna stör ätandet och hur vi känner, agerar och reagerar kring det. Kring ätande. Både det egna men också andras ; “alla andra”.

Jag har träffat många ätstörda. Många störda överlag, om vi ska vara sådana. Jag har sett flickor på fjorton bast skära sönder ansiktet, sticka knivar i halsen och fimpa cigaretter på armarna. Jag har också sett utbrott, ångestanfall och hysteriska reaktioner vid matbord när en portion serveras, en näringsdryck ska intas eller mellanmålet plötsligt byts ut mot en glass i solen. Men de utan tvekan sjukaste och mest trasiga människorna har jag träffat utanför sjukhuset och utanför allt vad matscheman, viktkontroll och terapibehandling heter. Jag har träffat dem i skolan, på fester eller haft dem i min närmsta umgängeskrets. Ätstörningar finns överallt och de allra flesta kommer inte i format : anorektisk. De allra flesta är normalviktiga, tränar “normal-mycket” och äter “normalt”.

Det är viktigt, tycker jag, att betona det här. För det är sorgligt många som tror att man måste vara “tillräckligt sjuk” för att söka hjälp. Med detta “tillräckligt sjuk” menas ofta “tillräckligt mager”. För uppfattningen är att har man en ätstörning på riktigt så måste man vara just mager, underviktig. Tyvärr är det så också vården ser det, för en anorektiker identifieras lätt och man vet hur man hanterar det “problemet” – man ökar intaget och minskar uttaget. Givetvis finns det hundraelva fel i en behandling som innebär enbart viktreglering och ingen terapi, men det är ett helt annat kapitel som jag inte ska skriva om här. Det jag vill betona och uppmärksamma här är att ätstörningar har inget med vikt att göra. En av många syns, anorexi syns, men de andra sitter i skallen och kan få förödande konsekvenser om man inte tar dem på allvar. Främst omgivningen brukar det vara, som slänger ur klumpiga kommentarer eller skakar av sig antydningar om dåligt mående “uppenbarligen är h*n inte så sjuk, h*n äter ju och ser helt normal ut”.

Det ska inte vara relaterat med skam, att söka hjälp. Man ska inte fundera kring huruvida man ser tillräckligt sjuk ut. Man ska inte vara rädd att bli nekad vård eller hjälp om man ber om den. Det är nog tufft i sig, att ta det klivet, man ska inte behöva bevisa sitt dåliga mående också. Av naturliga skäl resulterar det enbart i ett ännu sämre mående. Och rädsla över att bli ifrågasatt är ofta orsaken att ätstörda inte söker hjälp. Eller dumförklarad : VA är det inte bra att spy upp maten?! VA skadar jag mina inre organ?! VA SKOJAR DU, KAN JAG FÅ MEN OM TRETTIOELVATUSEN ÅR ALLTSÅ?! Ja som tonåring-tjugosomething känner man sig ju väldigt sårbar och kan absolut föreställa sig en pajjad livmoder och barnlöshet. Eller hår som aldrig växer ut igen, naglar som går av, en mage som slutar fungera. Absolut. Precis som rökare känner hur lungorna svartnar.

Nä. Det förstår man inte, inte som anorektiker och inte heller som “normalstor” (man är ju just normal?!) med ätstörning. Så problemet blir här rätt tydligt va? Man skäms för att må dåligt, då det ju inte “syns”, och det dumförklaras allt som oftast (man är ju dum om man medvetet skadar sin kropp) om man trots allt vågar öppna sig ändå . Det enda sättet att få ändring på det här är att skapa medvetenhet hos, och dela kunskap med, allmänheten. Att fd sjuka, och absolut de som är sjuka i dagsläget också, vågar berätta och stå för känslorna och skammen som kommer med en så kallad “dold sjukdom”. Det gäller alla psykiska sjukdomar, men ätstörningar och dess offer ligger givetvis mig varmt om hjärtat. Det vore också mycket värt om stora namn inom tränings- och kostvärlden kunde belysa den här problematiken. Läser fel ögon fel blogginlägg eller hör fel föreläsning kan vad som helst knorras till och bli hur tokigt som helst. 

Jag ville ta upp detta av två skäl. För det första har jag tvingats se alldeles för många människor förlora alldeles för många år, och i vissa fall liv, i psykiska sjukdomar. För det andra är jag själv en överlevare av ätstörningar, och det är något man konstant kurerar sig efter. Sjukdomen i sig är inte kronisk, men man är konstant medveten, ibland smärtsamt medveten, om sin historia och sin nutid. Man ifrågasätter framtiden, hållbarheten och huruvida det alltid kommer vara en kamp. Den största kampen är omgivningens fördomar och agerande. Därför vill jag be er alla, sjuka som friska, träningsfrälsta som matglada, unga som vuxna – prata om det. Fråga istället för att gissa eller att ta för givet. Ventilera istället för att ignorera. Hjälp till att få bort skammen så att fler kan må bra utan att först behöva må dåligt.

Jag kommer skriva mer inom detta ämne, om dold sjukdom och hur vi medvetet måste arbeta bort från skammen, skulden och alla pekpinnar -“rätt och fel”- rörande psykisk ohälsa. För att jag vill och för att jag tycker det är viktigt. Jag skapar en kategori som heter “vad vi borde prata om” och där kommer dessa inlägg att samlas. All diskussion och utbytande av åsikter välkomnas givetvis, men nu vaktar vi tungorna och tänker till en extra gång innan vi låter fingrarna skriva allt för fula ord, ok?