Vad vi borde prata om

Jag tänkte bara uppdatera lite om nuvarande status. Inte så mycket för er skull som för min egen, kanske, då jag ibland behöver se känslorna i ord för att få bättre grepp på dem.

När jag äntligen började bli människa igen efter “inslussningsfasen” med den nya medicinen beslöt läkaren att jag skulle dubbla dosen, eftersom jag inte mådde bättre efter tre veckors medicinering. Ha. Jag som var så lycklig att orken att gå upp på morgonen+träna+laga mat långsamt började återkomma, kunde ju genast slänga den lyckan nånstans… nu är jag åter zombie. Sover, mår illa, har noll och ingen ork, lust eller energi. Aptiten är rätt obefintlig men jag har sedan länge ätit på rutin så ätandet blir inte lidande. Det blir däremot träningen, den har åter stannat av helt. Musklerna känns liksom tomma, en liten armhävning känns likvärdig en jorden-runt-vandring på händer. Så jag låter bli att ens försöka. Vill minnas träningen som mitt lyckopiller, jag vill ha den där väntande på mig, finnas kvar lika sprudlande och endorfin-laddat när jag väl har energi igen.

Det är inte så mycket depp, som det är likgiltighet. Vilket skrämmer mig mer, faktiskt, jag kan hantera olika extremer men mittemellan och litelagom har aldrig riktigt varit min grej. Det känns så meningslöst och meningslösa saker stressar mig. När jag blir stressad i detta tillstånd växer det inombords, och magen börjar jäklas. Ond cirkel.

Om en dryg vecka tar jag tåget ner till skåne för 10 dagars semester vid havet. Jag hoppas det blir en vändpunkt. Både att kroppen börjar vänja sig vid medicinen, att orken och framför allt lusten kommer tillbaka, och att framtidstron växer till sig lite. Jag vill bara ha ett lite lättare hjärta, det vore trevligt. Och mindre seg kola i huvudet, eller vad det nu är som skymmer sikten så förbaskat.

Annars, inget nytt. Jag går och lägger mig i tid, sover ganska normalt antal timmar, äter som vanligt och pratar med samma människor som alltid. Jag tänker för krångligt och känner för mycket. Precis som vanligt, med andra ord.

Vad vill ni läsa om här? Jag har ju tiden att skriva. Jag har liksom tid till allt, det är bara extremt lite som blir av. Någonstans på vägen tappar jag tråden. Men om ni ger mig lite idéer och inspiration är det mycket möjligt att några timmar fördrivs med knappade på tangenterna. Det vore faktiskt riktigt trevligt, skrivande är ungefär som bakning för mig – terapi. Världens bästa terapi och tillsammans med träningen har dessa saker räddat mitt liv så många gånger. Så, let me know.

OCH EN (VIKTIG) SAK TILL. Är ni med och tävlar om något av paketen, tänk på att jag behöver era (fullständiga) namn ni registrerat på paypal och köpt boken med. Annars kan jag inte räkna med er, och det är ju tråkigt.

Jag är otroligt skeptisk till medicin. Av flera skäl. Först och främst är jag så övertygad om att medicin är post-illness, medan ett gott levet liv (med god kost, fysisk aktivitet och sund omgivning med nära och kära man älskar) kan vara pre-illness. Tyvärr skrivs recept och medicin ut som godis på många avdelningar. Nu vet jag ju inte mycket om fysiska åkommor och dess medicinering, kanske är det annorlunda på den fronten, men när det gäller psykiska grejer kan jag ibland känna att medicin används istället för vettig behandling och terapi. Vilket givetvis är helt åt fanders.

Men, medicin kan vara väldigt bra och rent utav rädda liv. Det som fick mig att bli lite positiv och faktiskt se nyttan av medicin, var insikten om att man kan ha brister. Precis som vissa har järnbrist, andra tar Dvitamin på tablett och en tredje behöver tillskott av annat slag – så har vissa brist på någon substans som gör livet lev-bart. Ett tag sov jag hemskt dåligt. På grund av ångest och oro och ja, mitt liv var kaos. Det var efter mitt självmordsförsök och jag var vaken om nätterna, för att jag kände att det var “min tid”, när alla andra sov och jag fick en chans att… “komma ikapp”, typ. Men sömn är A och O för hälsa, och jag mådde bara sämre och sämre. Så till slut, gick jag med på att ta medicin. Efter att först ha fått en benzo-proppad medicin (kortfattat, benzo=otroligt beroende framkallande) som min vän förklarade kunde knarkas rätt bra (ja, hennes personliga erfarenheter, litar på dem) och ha fått en helvetesnatt av ångest och psykos (jag möblerade om mitt rum klockan fyra på natten) så vägrade jag ju att ta den. Jag bad om något naturligt (ha, jo, “naturligt“) och det fanns faktiskt. Det var inte svårare än så, jag bad om en tablett och fick den. För att citera min dåvarande läkare “jaha du vill inte ha den du fick sist? Nej men säg vilken du vill ha, så kan du få den istället”. Man ba jaaha, fast jag har ingen aning om vad som ens finns, trodde det var ditt jobb att veta sådant? Men ja, that one is another story.

Jag fick en tablett som heter circadin och den är ren melatonin, även kallad “sömnhormonet” på talspråk. Det gör att sömnen funkar som den ska, att vi sover, helt enkelt. Med den, sov jag som ett barn. Inte någon “drog-sömn” eller 24-timmars dåsighet som man ofta upplever när man tar den här typen av medicin. Utan jag tog tabletten en halvtimme innan läggdags, la mig, och somnade helt normalt efter en helt normal-lång stund i sängen. Inga vakna, ångestfyllda nätter längre. Inga sega morgnar, fortfarande påverkad av nattens mediciner. Jag hade helt enkelt en brist på melatonin, och behövde därför ett “tillskott”. Så valde jag att se det, och snart var min kropps egen produktion av melatonin normaliserad och jag kunde sluta med tabletterna.

För några veckor sedan skrev min läkare ut en ganska stark antidepressiv medicin till mig. När jag läste på bipackssedeln (jag vet att det är dumt, de måste ju skriva allt som kan hända. En på miljarden-grejerna också… men ja, jag läser. Alltid) och blev supernojig. Tog på nästa psykologmöte upp det. Sa att jag var rädd och skeptisk. Orolig för biverkningarna och huruvida jag skulle kunna hantera dem eller ej. Då sa min psykolog något väldigt vettigt. Hon sa “men, att vara deprimerad har ju också biverkningar”.

Den satt där den skulle, och jag insåg då, att kanske är inte valet biverkningar eller icke biverkningar – utan i själva verket ska jag välja vilka biverkningar jag är beredd att ta. Depressionens biverkningar är att inte ha ett liv, i alla fall verkligen inte ett fullvärdigt liv. Och jag orkar inte det mer. De biverkningarna äter ju upp mig, och med mig alla jag älskar. En medicin kan ha biverkningar, men vad är egentligen alternativet? Jag kan ju inte fortsätta som jag gjort hittills (dvs acceptera och försöka “självbota” depressionen) och förvänta mig andra resultat (dvs andra än ännu mer depression)?? Nej, för att uppnå något jag ännu inte uppnått, måste jag göra något jag ännu inte gjort. Helt enkelt.

Nu ska jag iväg och träffa psykologen. På tal om henne, liksom. Vi ska förmodligen tala om hur jag mår med medicinen, då både hon och läkaren varnat mig för de första veckorna. Att de kunde bli tuffa innan det vänder. Och det hade de ju rätt i, jag har varit mer död än levande. Inte så mycket psykiskt, som jag kanske väntat mig, utan även fysiskt. Hög hög feber, totalt orkeslös och jag har nog sovit fler timmar de senaste två veckorna är jag sovit hela förra året. Typ. Så hoppas det vänder snart. Helst nu. Så fort jag orkar fokusera på något över huvud taget, ska jag ta tag i frågestunden och dess svar. Promise! Men jag lovade ju videoblogg där, och i nuläget är det sådär lockande att sätta sig framför kameran, om vi säger så 😉

Under mitt första läkarbesök nu i vår hände precis det som jag alltid är lika orolig för. Eller orolig och orolig, det provocerar mig något så oändligt och jag vänder taggarna ut direkt.

Hon hade gått in och läst min journal (bara det störde mig, varför kunde hon inte träffa mig först och bilda sin egen uppfattning om nuläget – inte vad som var förr) och synade mig (rätt odiskret) uppifrån och ner: “hur lång är du? och hur mycket väger du?”. Jag blev lite paff, men tänkte att det kanske är standardfrågor (?) för någon slags allmänhälsa. Så jag svarade, på ett ungefär, då jag inte har stenkoll på vikten nu för tiden.

Då plockade hon fram en tabell, och en miniräknare. Då brann det i mitt huvud, och jag frågade henne helt enkelt “vänta lite nu, ska du räkna ut mitt BMI?!”. Jag vet inte ens var jag ska börja i förklaringen till varför detta är idiotiskt. För det första, hade hon vetat, om hon bara pratat med mig först, att vikt etc inte är ett problem längre. För det andra, om det varit ett problem, hade det varit ofantligt okänsligt att göra på det viset. För det tredje, säger BMI i de allra flesta fall absolut ingenting om hälsa, inte fysisk och verkligen inte psykisk. Det trodde jag alla (framför allt människor inom vården?!) visste vid det här laget. För det fjärde: hon får ut en siffra, och jag kan för mitt liv inte förstå vad den siffran skulle vara ett mått på?

Hon svarade i alla fall “jo men jag räknar ut BMI på alla jag träffar”. Liksom jo tjena. Det låter ju vettigt. Och när man går till läkaren för ont i halsen borde man med den logiken få tårna utredda också. Jag frågade då varför vikt var relevant för alla som kommer till henne för att de mår dåligt psykiskt. Vikt och utseende är väl ett tillräckligt känsligt ämne i dagens samhälle redan – ska det “problemet” belysas och nästan skapas även om man lyckligt kommit undan ätstörningar so far? Hon såg på mig, och sa “jag gör det på alla, inte bara på dig för att du haft ät-problematik… men du är ju fortfarande väldigt smal”. Precis, där har vi problemet. Jag triggas något fruktansvärt av sådant här. Hon hade nämligen med största sannolikhet inte brytt sig om mitt bmi om jag varit småmullig.

Jag hade förstått om hon ville “kolla upp” min fd ätstörning. Även om jag tycker att man kan göra det genom att prata med individen istället för att kolla i en (sjukt missvisande) tabell. Jag hade köpt den förklaringen. Men hon sa att det inte beroende på mitt förflutna, och att det är rutin att fråga alla. Det är skitsnack. Hon dömde mig sekunden hon läste om mig i journalen, och när jag klev in genom dörren hade hon redan en uppfattning om mig.

BMI-tabeller säger att Anja Persson lider av fetma. Och en gammal vän till mig, som är väldigt smal, lär väl typ vara döende i anorexi enligt dem (fast hon har alltid varit så smal, hon har fött barn och hon har nog den mest avslappnade mat-syn av alla jag känner). Att räkna ut BMI kan vara vettigt och till nytta om man ska se över stora populationer. Inte enskilda individer. Framför allt inte om man ska utvärdera ev ätstörning, för de är psykiska.

Jag har en mycket god vän, som lidit av olika ätstörningar i över tio års tid. Därav har även hennes vikt pendlat en del, och just nu är hon vad de flesta skulle kalla normalviktig. Hon ser nog sig själv som tjock, även om jag inte skulle kalla henne det. Hon har av andra skäl haft läkarkontakt den senaste tiden (både för “fysiska grejer” och psykiska) och ingen har någonsin brytt sig om att räkna ut hennes bmi. Hmmm… varför? Vi talade om det, och hon sa bara rakt upp och ned “men det är ju för att jag inte är smal. Jag har varit fucked up i huvudet sen jag var tolv, och kan fortfarande inte äta normalt – men de tänker helt enkelt att syns det inte så kan det inte vara så illa”.

Läkaren räknade ut mitt bmi, konstaterade att det inte var sjukt, men på posten hem kom sedan ett papper med diagnosen “ÄS UNS” skriven längst ner. När jag såg det, lyfte jag telefonen direkt och ringde upp för att fråga var det kom ifrån. För vi rörde inte ämnet mat eller tankar kring mat?! (DET VAR JU INTE DÄRFÖR JAG VAR DÄR) Men min historia + det faktum att jag inte var småmullig (“på säkra sidan” av en äs, ni vet..) resulterade i en diagnos. En psykisk diagnos?! Hur fan kan man göra så? Hur seriöst tar man sitt yrke då? Hennes svar löd: “jaha vill du inte ha den? Då kan jag ta bort den bara”. Jag blev helt paff. Sa att nej vet du vad, jag skiter i vad du skriver, för jag vet själv hur läget är egentligen. Däremot undrar jag varför du skriver som du gör.

Och nu, undrar jag ju mest hur seriös hon är som diagnostiserar hej vilt och inte är mer säker på sin sak än att hon utan problem kan ta bort diagnoserna igen? Jag fattar inte. Och jag blir irriterad. Återigen, hur ska någon någonsin komma vidare från en ätstörning när omgivningen, till och med nya läkare i nya sammanhang, fortsätter döma en? Och, varför används fortfarande förlegade skalor som denna BMI-skala, som inte lär oss något annat än att siffror är viktigt?

Jag blir helt överväldigad av all fin respons och alla fina, varma ord ni skrivit till mig i inlägget om “min nuvarande hälsostatus”, eller vad jag ska kalla det. Ett litet tack känns futtigt i sammanhanget, och inte alls tillräckligt. För jag är så rörd, och tacksam. Som jag skrev var jag lite orolig över att ens posta det, det har funnits en del “haters” i mina kommentarsfält här i bloggvärlden genom åren.

Jag är inte stark för att jag är svag, vill jag dock poängtera. Däremot blir jag stark av att vara svag. Förstår ni skillnaden? Jag har på dumma sätt skruvat ner mig i den här hålet, själv och på egen hand – jag skyller inte på någon. Det är likaså enbart jag som kan skruva upp mig. Det kommer göra mig stark. Och jag vill att ni ska veta att också ni kan skruva upp er. Alla har vi olika förutsättningar här i livet, en psykisk problematik är inte annorlunda än en fysisk så till vida att allt som oftast väljer vi inte hur vi är skapta. Mina ADD-drag (oavsett ifall jag får diagnosen, mycket finns ju där ändå) är inte något jag varken önskat mig eller skapat. Så har jag alltid varit. På samma sätt som funktionshindrade på annat vis, tex fysiska, inte valt sina. Det är en förklaring till mycket men jag vill inte låta det vara en ursäkt att inte leva. Jag bara behöver lära mig hur. Uppenbarligen har jag inte varit så bra på det hittills. Kanske för att jag ville leva som alla andra, de som inte har min problematik. Men herregud ingen skulle förvänta sig att någon med fysiska handikapp skulle vara lika förmögen att leva ett “normalt” liv som en icke handikappad?!

Det sker i ett par steg. Jag inser att ett problem finns. Jag accepterar att ett problem finns. Jag hittar en vilja att förändra framtiden. Jag väljer att kämpa med min vilja och för det jag vill uppnå, istället för mot det jag inte vill ha. Jag kämpar. Jag vinner. Jag mår bra. Med problematik, men också med lösning.

Hej raringar,

Jag ville bara kika in och säga att jo, jag lever. Men inte så mycket mer. Hela förra veckan spenderade jag i sängen, med några få turer till soffan för film och tv-tittande. Hög feber, trött kropp och en väldigt tung känsla inombords. Det jag kommer skriva om nu vill jag betona att jag skriver för min skull. Inte för att jag känner att jag “måste” eller “borde”, varken för er skull eller för någon annans. Förutom att jag alltid hanterat jobbiga stunder och känslor med att skriva av mig, så tror jag att det nu dessutom är en del av.. processen. Att liksom dela med mig, sätta ord på och ja, acceptera?

Det är som såhär, att jag har de senaste månaderna varit en del på sjukhus. Det började lite “av en slump” då jag fått rekommendationer av en vän att kolla upp eventuell ADD. En tanke som aldrig slagit mig, men jag läste på, och insåg att jo, det vore en diagnos som skulle förklara mycket. Det visade sig att ADD-utredningar inte är något som växer på träd direkt, utan jag har fått träffa ungefär hundra människor och fylla i ännu fler papper. Väntetid, bedömning om ev. remiss för bedömning om ev. utredning om ev. ADD och ja, ni fattar… system alltså, jag blir galen. Redan under mitt första besök hos husläkaren konstaterades att jag inte verkade må så bra. Av flera skäl. Att jag var stressad och deppig och att det påverkade mitt liv på många plan, både psykiskt och fysiskt. För att påskynda processen med ADD-utredningen valde jag då att gå via unga vuxna som min husläkare rekommenderade mig. Hon sa att det var snabbaste sättet. När väl den kontakten togs upp, valde jag att sluta kämpa emot.

Kämpa emot, för att så prompt kämpa själv. För det är vad jag har gjort, sedan åren på BUP och ätis lovade jag mig själv att aldrig någonsin lita på någon inom vården, framför allt inte inom psykvården. Jag förstår om jag med det resonemanget framstår som både omogen och orättvis, när jag i princip säger att en hel yrkesgrupp utför dåligt arbete. Men sanningen är att jag har mest dåliga erfarenheter och de har sorgligt nog skadat mig för livet. Jag vet att jag aldrig behövt bli så sjuk som jag blev, behövt må som jag gjorde, behövt se min familj falla isär för att aldrig kunna byggas upp igen – om vården varit vad den skulle. Om människorna behandlat mig som jag skulle behandlats. Sjukhus är inte platsen där man ska bli misshandlad, skadad och sjuk. Så är det bara.

Så, jag berättade om min situation. Om hur jag mår. Fyllde i papper. Om allt mellan himmel och jord. Pratade med läkare, skötare, kurator och psykolog. Nu har jag fått 2 diagnoser och väntar på min ADD-utredning ska börja. Helt ärligt känns sistnämnda utredning plötsligt ganska oviktig, det andra är jobb nog. På mina papper står nu att jag är svårt deprimerad, och att jag lider av PTSD.

PTSD står för Posttraumatisk stressyndrom och innebär i princip att jag är “skadad” efter allt som hänt. När min läkare förklarade vad det var, och varför hon gav mig diagnosen föll väldigt många bitar på plats. När jag blir stressad, ledsen, arg, eller överhuvudtaget när något i livet inte blir som planerat, har jag en tendens att falla isär. Jag bara bryter ihop över minsta sak och alltid sker samma sak – jag upplever samma känslor, ångest och oro som då. Det paralyserar mig och jag blir totalt inkapabel att göra något, alls. Vardagssysslor som att sköta hemmet, laga mat eller för den delen att kliva upp ur sängen, blir ogenomförbara och extremt krävande. Jag faller tillbaka i minnena och känslorna från förr, börjar direkt älta allt som varit och blev och är, allt som kunde varit annorlunda men idag är förstört. Det blir en enorm inre stress och förmodligen är detta vad som gav mig magsår förra våren och vad som provocerar min IBS idag. Det är givetvis också starkt sammankopplat med min depression, och de två tillsammans gör livet jäkligt svårlevet, kan jag säga.

Jag velade länge om huruvida jag skulle skriva om detta här. Jag vet att jag inte har någon som helst skyldighet att göra det. Att det är mitt privatliv och något jag inte ska skämmas för, men för den delen inte måste blotta så öppet. Men så kom jag fram till, att jag förlorar inget på att berätta om det. Tvärtom, om jag tänker på uppfattningen av mig verkar det väl märkligare att blogga slappt och då och då skriva något deppinlägg liksom. Och tänker jag på hela “min grej”, det jag står för och så gärna vill förmedla – att psykisk ohälsa är mer norm än undantag idag, så blir det ju ännu mer rätt att faktiskt skriva om läget. Att jag är deprimerad betyder ju inte att vare sig mina åsikter eller insikter är mindre relevanta. Att jag är deprimerad betyder inte heller att jag inte uppskattar eller älskar väldigt mycket i mitt liv. Eller att jag är mindre berättigad att promota och tala högt om hälsa, inifrån och ut. Jag är varken falsk eller har dubbelmoral, men jag är människa.

Det är ju så med känslor och tillstånd, att när man är mitt i något, i ett tillstånd eller känner en känsla, så är det väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att föreställa sig något annat. Jag kan inte föreställa mig att inte känna enorm stress, trötthet, sorg och uppgivenhet. Jag kan inte föreställa mig ett liv som bara rullar på, med med- och motgångar i normala proportioner. Hanterbara hinder och gupp, som man med lite ansträngning tar sig över och förbi, istället för att som det är nu – väggar som man inte har något annat val än att braka rätt in i. Men, jag vet att det jag kan och ska göra, är att försöka. Är det något jag lärt mig de senaste åren, så är det att det enda som gäller är att efter varje gång man faller gäller det att resa sig igen. Någon gång går det vägen. I slutänden handlar det inte om hur många gånger man faller, det enda som krävs är att man orkar resa sig en gång mer.

Ja. Så är läget. Frågor på det? Jag är samma Fanny, vet ni 🙂 Det här har ju varit läget länge nu, enda skillnaden är att nu finns det svart på vitt dokumenterat av en läkare. Vilket jag väljer att se som ett steg i rätt riktning. Jag sväljer stoltheten och ger någon chansen att hjälpa mig. Mer om “sådant här” i kommande inlägg…