Press & Event

Veckan som gått var helt klart en vecka av det intensivare slaget för min del, med långa och fullproppade dagar, men med många fina inslag summerar jag den ändå som en bra vecka. Ett fint inslag var i torsdags, då jag avslutade dagen med att ta en kvällstur in till stan för att gå på förhandsvisningen av UR:s nya serie Grym Kemi på Debaser Medis Biograf. Bästa möjliga sällskap fick jag också, av Daniel, och förutom att vi fick se två av avsnitten så blev vi även bjudna på både färgglada drinkar och mirakulinpiller.

Nej, du borde inte veta vad mirakulinpiller är. Både jag och Daniel höjde på ögonbrynen när vi vid ankomsten inte bara fick ta emot ett program för kvällen utan även två rosa piller. Den udda välkomnstpresenten fick dock sin förklaring senare när kvällens alla gäster fick gå loss på buffén som innehöll saker som citronskivor, mögelöst och vinägershots. Ja ni hör ju – klart den torsdagen går till historien som lite extra fin!

Grym Kemi handlar om hur allt, från njutning till träning till brott, är kemi. Det är en av mina favoriter sedan länge, härliga Britta Zackari, som tillsammans med kemiprofessorn Ulf Ellervik i sju avsnitt med olika tema förklarar på ett lättsamt och underhållande sätt hur kemi fungerar. Serien har premiär på SVT den 11 maj med redan nu finns alla avsnitt uppe på nätet, kika Grym Kemi på URplay.

Vi fick i torsdags se två av avsnitten, det om sex och det om träning, och i helgen tänkte jag kolla in det första avsnittet, det om njutning, där Britta testar det där mirakulinpillret vi fick prova på förhandsvisningen. Jag rekommenderar dig att göra detsamma, för plötsligt blev ju kemi rätt underhållande!

Tänk dig valfritt magasin inom valfritt ämne. Precis alla som bidragit till det har en lön. Redaktörer, fotografer, grafiska designers, säljare som drar in annonser – alla har en lön och det är ju inte mer än rätt. Det är deras jobb och de lägger sin tid på att producera innehållet i det magasin vi kunder sedan betalar för. Frivilligt, ingen måste köpa någonting. Ingen ifrågasätter heller att arbetande människor ska ha betalt.

Idag vill jag snacka med er om det där med blogg-samarbeten och reklam, för jag upplever att det finns många felaktiga uppfattningar här.

Att besöka och läsa bloggar kostar noll kronor. Att inspireras och underhållas i bloggar kostar noll kronor. Innehållet är dock motsvarande det du finner i ett magasin (i en bra blogg). Men alla människor som arbetar hårt för att skapa magasinet du köper i närmaste butik ersätts i en blogg av en enda människa: bloggaren. Allt det som redaktörer, fotografer, grafiska designers, säljare mfl gör, gör bloggaren också. All tid lägger bloggaren också.

För att se till mig själv och min blogg kan jag ju ta exemplet recept. Innan ett recept kommer upp här i bloggen, har jag lagt min tid och energi på att tänka ut och planera, handla hem ingredienser, baka och skapa, fotografera och bildbehandla, och inte minst skriva ihop inlägget i sig. Sistnämnda tar betydligt mycket mer tid än man kanske kan tro, jag gillar inte att “bara” radda ingredienser och skriva tillvägagångssätt, utan ibland kan jag vrida på mina ord och formuleringar runtomkring själva receptet i inlägget i en halv oändlighet innan jag är nöjd. Det här är många många timmar jag lägger. Ofta flera arbetsdagar. För ett enda inlägg. Jag lägger dessutom även pengar på det, då jag köper hem ingredienserna. Får jag betalt för denna tid? Svar nej. Får ni som besöker min blogg gratis läsning och inspiration? Gratis recept? Svar ja.

Lyssna på ordet: samarbete. Sam-ARBETE. Det är jobb. Det är tid. Vid ett eventuellt samarbete är det jag tar betalt för tiden jag lägger på att arbeta – aldrig mina åsikter. När jag gör det, så är det också tydligt utskrivet.

Jag tycker ärligt talat att det är skittråkigt att jag och mina fantastiska bloggkollegor inte alltid unnas få betalt för det arbete vi lägger ner. Uppenbarligen gör vi ju något jäkligt bra eftersom våra läsare fortsätter besöka våra bloggar och företag fortsätter vilja synas hos oss. Då undrar jag, är inte det arbetet värt ersättning? De få gånger vi som är seriösa och följer de lagar och regler som finns (och därmed skriver ut när något är skrivet i ett samarbete) faktiskt får den peng vi rimligen bör ha – ja då ifrågasätter man trovärdigheten och huruvida vi är genuina eller ej.

Det gör mig både ledsen och uppgiven. För jag skulle kunna sälja mina tjänster och det redaktionella innehåll jag skapar till exempelvis magasin och hemsidor. Alla de recept, texter, tips osv jag idag publicerar här i i bloggen, för er helt gratis att ta del av, skulle jag kunna göra precis likadant men istället sälja vidare till någon annan. Jag skulle då få betalt för alla mina timmar och den som vill ta del av det jag producerar skulle helt enkelt få köpa magasinet. Men så gör jag ju inte, jag delar med mig här i bloggen och det kostar läsaren ingenting.

Är inte den optimala lösningen för både mig som kreatör och för er som läsare, att företag och sponsorer som inser värdet i den kanal och plattform som min blogg faktiskt är, då och då kliver in och ersätter mig för några av alla de timmar jag lägger? Inte för att jag ska tjäna pengar på att tycka vad någon annan vill att jag ska tycka eller skriva vad någon annan vill att jag ska skriva – utan helt enkelt för att jag alls ska kunna lägga tiden jag så-himla-gärna lägger. Återigen; jag skulle aldrig ta betalt för mina åsikter, men precis som alla andra är jag också beroende av att ha en inkomst. Någonstans ska den liksom komma ifrån.

Minns ni när jag i höstas skrev om Svenska Kakaobolaget och deras ursprungschoklad från Sri Lanka? Ni vet, Ulrika och Fredrik som reser runt i världen på jakt efter kakao med intensiva och individuella smaktoner, som de sedan handlar direkt utan mellanhänder (=bönderna får mer betalt) för att slutligen hemma i Sverige, nere på Österlen, försiktigt rosta och sakta förvandla kakaon till choklad. Nu lanserar de två nya chokladkakor!

Såhär vid lansering tänkte jag att lite mer info vore på sin plats, och vad är då bättre än att fråga Ulrika och Fredrik själva? Därför kan ni nedan läsa fyra frågor och svar om choklad, besvarade av Ulrika och Fredrik. Först vill jag bara presentera er för de två nya chokladkakorna, den ena från Tanzania och den andra från Peru. Alla lika snyggt förpackade.

FYRA FRÅGOR OM CHOKLAD

Så, vad är det för choklad ni har lanserat som bara har två ingredienser?
All vår choklad innehåller bara kakao och lite socker. Keeping it simple. Även de vi nu lanserat från Peru och Tanzania. Kakao är ganska likt kaffe och vin, olika bönor har ger olika smaker. Chokladen från Peru har en tydlig kick av saffran (tänk lussebulle) medan chokladen från Tanzania är en explosion av russin och torkade frukter.

Chokladen som vi lanserade förra året, gjort på Ceylonkakao från Sri Lanka, är mer, svart te med röda bär och kryddor. Så vi har nu chokladkakor från tre ursprung med väldigt skilda smaker.

Är ni de enda som gör choklad i Sverige?
Vi startade Svenska Kakaobolaget för nästan två år sedan när vi insåg att det inte gick att få tag på svensktillverkad choklad. Alls. Den kommersiella chokladen som fanns i handeln smakade likadant för det var många gånger bara nedsmält, omgjuten chokladmassa, tillverkat av några få stora europeiska producenter. Och alltid innehöll chokladen kakaosmör, sojalecitin och vanilj. Ibland fler tillsatser. Men det behövs tillsatser för att dölja den bittra tonen som uppstår av sämre bönor, stressig jäsning och en för hård rostning (tänk bränd).

Vi var och är fortfarande idag, en av få som faktiskt tillverkar choklad i Sverige och en av verkligt få som köper in kakaon direkt från bönderna. Vi går inte via agenter och mellanhänder utan allt vi betalar går till bönderna. Så ja, det är ekologiska bönor, ekologiskt socker, hållbart osv. Inget vi basunerar ut på förpackningarna, det är bara en ren självklarhet. Bra choklad görs på bra råvaror, med en hållbar process. Punkt slut.

Vad är bean-to-bar som man ser dyka upp mer och mer?
Bean-to-bar är en rörelse inom chokladvärlden som enkelt går ut på att köpa in grymma kakaobönor från utvalda ursprung. Ibland en region, ibland ett plantage, ibland från ett enda träd.

Att småskaligt och hantverksmässigt göra choklad hela vägen från böna till chokladkaka utan att addera en mängd tillsatser. Lite socker räcker gott.

Hur skall man prova chokladen?
Chokladen talar för sig själv. Det är hela grejen. Vi skulle rekommendera att du har en referenschoklad tillhands. En kommersiell mörk choklad från närmaste livsmedelsbutik. Testa sedan chokladen från Tanzania, från Peru och Sri Lanka. Till sist provar du referenschokladen. We say nomore. Det här är upplevelsen av hur äkta choklad smakar. Visst är det häftigt?

Själv har jag redan smakat och ja, eventuellt även ätit upp, båda kakorna Ulrika och Fredrik skickade över som en liten mitt-i-veckan-överraskning. Just det faktum att de faktiskt redan är all gone säger väl rätt tydligt vad jag tyckte om smaken, hehe, och det faktum att jag sparat förpackningarna säger väl… alltså de ÄR ju himla fina!?

Så länge jag kan minnas har jag följt ett konto på instagram som heter loveliveraw, det är ett väldigt vackert flöde där bilder på färgsprakande rawfood varvas med tillagade, nytänkande gröna rätter – och självklart även en hel del festande desserter.  Bakom det fina instagramkontot står kocken och inspiratören Erika Frost, som även bloggar [här], driver både rawfoodcafé och resturang – och nu är hon dessutom aktuell med boken Rå matglädje – veganskt, lyxigt och jäkligt gott.

Boken är tjock och välfylld med inspiration för allt en kan tänkas vilja äta under dagen; från frukost till middag, via söta fikor, salta snacks och härliga röror. Till varje festande recept är det minst lika frestande bilder, och känslan är densamma som när man scrollar genom Erikas instagramflöde – allt är bara hur himla superfint som helst!

Ja, det säger väl kanske sig självt, men jag är ivrigare än ivrigast och ser fram emot att den närmsta tiden både skapa och äta en hel massa vegansk, lyxig och jäkligt god rawfood! Tell me – har du någon ny, spännande bok att inspireras av i köket?

En sommar för några år sedan var jag iväg en vecka på solsemester. Det visade sig att staden vi besökte hade otroligt bra lokal pizza, och plötsligt var det tydligt att vi alla deltog i någon slags outtalad tävling – en pizzaätartävling. Sju dagar senare korades undertecknad själv till vinnare med nio ätna pizzor. Det är givetvis en av mina främsta… eh, meriter, här i livet. Jag älskar pizza och jag är väldigt väldigt bra på att äta pizza.

I början av februari var jag inbjuden till vad jag skulle vilja kalla pizzafest, men som officiellt tydligen kallas “lanseringsevent” (…jaja, därom tvista de lärde) med Leksands och deras nya frysta knäckepizza. Om du gjort knäckepizza själv hemma någon gång, vet du hur snabbt och smidigt det är, och kanske låter en färdig frysvariant lite märkligt i dina öron? Mjajo, men jag tänker lite såhär: för någon som mig, som faktiskt aldrig provat det där med hemmagjord knäckepizza, var denna frysta variant vad som öppnade mina ögon för något jag (tydligen) verkligen gillar! För jag ska villigt erkänna att jag har varit rätt tveksam till det hela, som den pizzaälskare jag är.

Tyvärr behövde jag rycka in och jobba över i köket den där kvällen i februari och missade därför nämnda lanseringsevent pizzafest. Men uppdateringar från bland annat Karin och Gustav som var på plats gjorde mig nyfiken… vem är väl jag att döma en pizza enbart pga hens botten? Så – i tisdags fick jag hem ett bud med de frysta knäckepizzorna för mig att testa, med andra ord är det nu jag som har pizzafest med mig själv.

Leksands ambition är att ta fram fler smaker framöver, men de tre smakerna som finns i frysdisken idag är taco med rödlök & paprika, klassikern skinka, ost & tomat, och så en vegetarisk med fetaost, soltorkad tomat, champinjoner & oliver.

Fryst knäckepizza tillagas på samma sätt som vilken annan färdig fryspizza som helst; av med plasten och in i ugnen på 200 grader i ca 10 minuter. Skillnaden mot “vanliga” fryspizzor är att knäckepizzan innehåller mer fibrer, mindre kolhydrater och bäst av allt – mer topping. Den är även fri från tillsatser och råvarorna råg, ost och kött är närproducerade och svenska.

Under veckan som gått har jag alltså ätit en del pizza. Om man inte har eller vill använda ugn kan man värma sin knäckepizza i micron också, jag har testat båda varianterna men föredrar att grädda i ugnen. Såhär lyder mina tankar efter veckans grundliga knäckepizza-analys:

• jag var orolig att botten skulle bli stenhård och bränd, eller precis tvärtom; mjuk och “svampig”. För det är ändå knäckebröd vi talar om, liksom, och jag hade ingen aning om vad jag kunde vänta mig. Men jag blev både förvånad och positivt överraskad! För efter gräddning hade jag en pizza precis så som jag vill ha min pizza – mjuk botten lätt att tugga, men samtidigt härligt krispiga kanter, enkla att hålla och äta som “slices”
• men, ett tillägg till ovanstående kommentar om botten, gör man knäckepizzan i micron blir den betydligt mjukare och man bör använda kniv och gaffel. God blir den givetvis oavsett, och med micro är tillagningstiden ynka 3 minuter (mot att vänta tills ugnen är varm + 10 minuters gräddtid… vilket väl inte direkt är evigheter men tja, ibland har man verkligen veeeerkligen bråttom? Eller så har man ingen ugn kanske)
• jag tyckte man kände knäcke-smaken mest i pizzan med skinka, ost & tomat, och gissar att det beror på att det är en så “mild” topping. När jag åt taco-pizzan tänkte jag faktiskt inte alls på botten, utan noterade mest att jag verkligen gillade fyllningen. Samma sak med den vegetariska, det faktum att det är knäckebröd som botten är varken värst påtagligt (om ens märkbart alls) och just med toppings som grillade grönsaker, fetaost och svarta oliver, passar det tvärtom riktigt bra!

Svårt att rangordna de tre smakerna dock…

Även om jag verkligen gillade den rikliga toppingen på skink-varianten, så tycker jag personligen att smaken av knäckebröd “tog över” lite för mycket. Om vi snackar pizza alltså, sedan får man väl lite “ta det för vad det är” – det är trots allt just knäckepizza. Vilket jag som sagt tyckte märktes betydligt mindre i de två andra smakerna; de smakade verkligen pizza och inte typ… “knäckebröd med pizzasmak”. Hmm, min favvo blir nog den med taco ändå!

OBS: jag tackar gladeligen ja till en slice knäckepizza oberoende av vilken smak som bjuds. Självklart.

Innan jag köper någon av dessa färdiga frys-knäckepizzorna igen, kommer jag dock köpa hem knäcke för att göra pizza själv med egna smaksättningar och toppings. Leksands har på sin hemsida massa härlig knäckepizza-inspo, om du också är sugen på att testa. Eller har du redan testat kanske? Berätta! Vad tyckte du? Har du någon favorittopping?