Vardagsuppdatering

Ni vet när man inte vill “vara den som är den” MEN ändå gärna vill vara den, den där som skriker ut; för jag är så jävla braaaa! Och ja, varför ska man inte få göra det.. om man känner att man lyckats med något, om man är nöjd och stolt och faktiskt har lyckats? Vad det än är man lyckats med.

Jag vägde 90 pannor. Jag var fet. Jag var inte lite vadderad utan jag hade valkar både fram och bak och var man nu allt kan ha dem. Jag hade fler hakor än alla mina vänner tillsammans, och att det skulle dölja sig några muskler (ha!) där under flabbet började jag ett tag seriöst tvivla på.

Självklart vill jag se resultat. Så himla roligt är det inte att stå vid gymmet vid öppning 06.30 för att hinna träna innan en heldags jobb + 2 timmars pendling. Så himla roligt är det inte heller att äta en viss typ av mat dag ut och dag in. Så jävla kul är det faktiskt inte. Att träna är det bästa jag vet, missförstå mig inte, men alla dagar är man inte lika sugen, rent mentalt (när kroppen sagt ifrån har jag avstått, viktigt). Men när man ser resultat – då blev det plötsligt väldigt värt det. Jag kan när jag tittar i backspegeln helt uppriktigt säga att vartenda pass har varit värt det, varenda kaka jag avstått har varit värd det – tillsammans har de resulterat i en friskare, piggare och starkare Fanny. Och en snyggare, om jag får säga det själv. Och det får jag! Precis som jag får säga att fan, vad du har varit duktig Fanny!Imorse när jag vaknade såg jag att mina magmuskler syns helt okej ändå, nu för tiden (när man ligger ner i avslappnat läge, alltså. Ståendes och “spännandes” syns de ju mer, givetvis). Men hello there, tänkte jag, och meddelade dem vänligt men bestämt att de gärna får stanna denna gång. Tillsammans ska vi ha himla kul, lovade jag dem också. För vi har redan klarat en hel del, jag och magen, och fy bubblan vad vi är bra! 😀

Egentligen är jag en lyssna-på-kroppen-förespråkare vad gäller träning och kost, jag vill gärna tro att om vi bara lär oss tolka kroppens signaler och tecken så är den rätt bra på att tala om för oss hur den vill ha det. Men samtidigt, alla som kämpat med vikt och hälsa åt något håll eller i någon form, vet att hjärnan lätt kan misstolka och blanda ihop olika signaler. Den suddar ut och blurrar till det kroppen egentligen vill säga, egentligen vill ha eller egentligen behöver ha. Lite extra saltsug efter träningspasset resulterar lätt i en påse chips, en dags vila efter en intensiv träningsvecka blir lätt två…tre…fyra dagars vila istället, och den där morgonpromenaden blev plötsligt inte alls lika rask som tänkt för “man var lite segare just idag”. På samma sätt som passen när man känner sig på hugget kan bli så tuffa att man nästa dag knappt tar sig ut sängen, och hungerns frånvaro vid lunchen kan resultera i skippade mål och sedan överätning på kvällen.

Det är en svår balansgång. Och jag tycker inte alltid det är så lätt att avgöra huruvida någon är hälsosamt medveten och disciplinerad, eller sjukligt fixerad. För egentligen, vad är det som avgör? Är det sjukt att räkna kalorier och att skriva upp allt man äter och rör på sig? I så fall kan ju viktklubb.se och andra liknande “vikt-klubbar” som till stor del är byggd på kalori-räknande skicka en drös med människor till sjukhuset på en gång. Är det sjukt att utesluta en viss typ av livsmedel? Då ligger succé-kosten LCHF rätt risigt till. Är det sjukt att vilja vara smalare, att vilja gå ner i vikt eller att vilja forma om kroppen med hjälp av förändrade tränings- och kostvanor? I så fall kan ju majoriteten av alla besökare på gymmet få indraget gymkort.

För det är tydligen bra att äta hälsosamt, så länge man inte gör det hela tiden. Det är tydligen bra att träna, så länge man inte gör det för mycket. Vi fullständigt bombarderas av tips och rekommendationer och riktlinjer och pekpinnar överallt. Vi kan plocka vilken tidning som helst i affären och ändå läsa om samma saker – hur man får platt mage på två veckor, hur man lagar egna “nyttiga bars” och givetvis hur stjärnorna gjorde för att tappa gravidkilona (så att vi verkligen fattar att det viktiga när man just fött barn ju är att bli smal). Men bläddrar man fram några sidor kan man istället läsa om hur viktigt det är att respektera och älska sig själv precis som man är, med kärlekshandtag och dubbelhaka, hur sjukt dagens samhälle är och hur många unga som drabbas av ätstörningar.

Det jag tycker är det intressanta här, är att det är inte sjukt förrän det syns. Tydligen. Så verkar samhället resonera, så verkar många tro att det är. Att är man sjuk, ätstörd, ja då syns det. Är man inte mager kan det ju inte vara såå farligt? Jag kan säga att jag träffat väldigt många ätstörda människor genom åren, som tyckt att de inte varit tillräckligt underviktiga för att söka hjälp. Som om det ens spelar någon roll – en ätstörning sitter i huvudet. Precis som depression, panikångest och andra psykiska sjukdomar så syns det inte – men de finns likförbannat?! Varför måste vi ifrågasätta människor som ber om hjälp? Varför ska man behöva bli 20 kilo underviktig, få allvarliga brister av viktiga ämnen, förlora sin mens… för att bli trodd? För jo, folk blir nekade seriös och bra vård för att de inte väger “tillräckligt lite”. Detta samtidigt som klubbar likt viktklubb tar betalt för att lära människor vad en avocado innehåller, hur många mil man ska springa för att förbränna en glass och exakt hur många nötter man kan unna sig till fredagsmyset. Detta samtidigt som det debatteras hejvilt på bloggar och i tidningar om hur livsfarliga kolhydrater är och hur skadligt det är att äta som vi gör, samtidigt som vi på samma ställen hittar precis de redskap vi behöver för att leva ett ätstört liv. Detta samtidigt som de till synes “hälsosamma” grabbarna på gymmet ofta tränar maniskt flera gånger om dagen, tänker på sitt intag konstant och suktar efter beröm och komplimanger för sina pumpade biceps och tunga lyft.

Jag stör mig på hur jag som fd anorektiker alltid kommer få höra att jag är sjuk, att jag inte får träna mycket eller äta hälsosamt utan att bli hackad på – när som det är jag som skiter i tipsen i tidningen, jag som äter det första jag gör när jag vaknar och sista jag gör innan jag lägger mig, jag som lägger de få pengar jag har på näringsrik mat istället för billiga konserver utan innehåll, jag som inte brytt mig om att lära mig ett enda livsmedels kaloriinnehåll. Det gör mig ledsen att det finns de som gör precis tvärtemot hur jag gör, som faktiskt konstant tänker på mat men sällan äter den, de som räknar varenda in-och uttag, de som maniskt går på löpbandet dag ut och dag in… men som inte är “tillräckligt” smala för att våga prata om det, som inte är “tillräckligt” sjuka för att få hjälp.

Såhär enkelt är det – mår man dåligt ska man kunna be om hjälp. Utan att bli ifrågasatt. Utan att bli synad från topp till tå. Utan att få motivera eller förklara.

Precis som de allra flesta faktiskt vet – så är vågen mer ett onödigt stressmoment än ett faktiskt bevis på “framgång” eller framsteg. Självklart kan det vara roligt att se lägre (eller för den delen – högre) siffror efter många veckors kämpande, självklart kan det vara så att man föreställer sig och tror på lycka vid en viss vikt. Jag kan absolut förstå varför just vikten är av så stor vikt när man förändrar sin kost och sin livsstil, men den får inte bli det viktigaste.

Den var viktig för mig med. Nu har jag ju för all del varit nere på en skadlig och sjuk vikt en gång i tiden också, men det var ju inte den vikten jag siktade på att nå igen när jag för dryga året sedan började jobba på min övervikt. Nej, mitt mål var vikten jag hade när jag blev friskförklarad, vikten jag hade när jag tränade, åt och levde hälsosamt, vikten jag tyckte framhävde rätt kurvor men fortfarande tillät mig vara “fast” och någorlunda nätt, trots min längd.

Precis som jag inte tog några bilder på mig själv när jag var som störst, så förnekade jag även mitt omfång under denna tiden. Men ett tag innan jag vägde som mest, så tog jag mina mått, då ovetandes om de ytterligare 15 kilon som jag skulle behöva gå upp innan de alla fick försvinna (för gott!). När jag nu i januari hittade pappret med måtten uppskrivna tänkte jag kolla hur stor skillnaden var.. hoppsan, tänkte jag, det var ju lite skillnad! Jag har sedan dess inte jämfört, skrev inte heller upp vad jag hade för mått i januari. Varför skulle jag bry mig? Jag vill bara kunna se mig i spegeln och känna  DAMN YOU LOOK GOOD GIRL!! Jag vill kunna dra på mig tighta jeans, korta kjolar eller små linnen utan att känna mig obekväm och pluffsig. Om sedan vågen visar x eller y kilon – skitsamma.

Det är överhuvudtaget något jag alltid alltid råder folk som vill gå framför allt ner i vikt (ärligt talat känner jag ingen som vill gå upp..) – att skippa vågen. Vad gör den för nytta? Vad säger den siffran – egentligen? Den ger dig inte plus i kanten för nybyggda (och tunga) muskler, tvärtom. Den tar inte direkt hänsyn till huruvida vi kunnat utföra vad man bör på toaletten de senaste dagarna. Den är heller verkligen inte nådig under våra röda veckor. Den säger ingenting om allt vatten vi binder efter en kanske lite väl saltad middag, den bryr sig inte om vi är förstoppade, och den är väldigt missvisande om man tränar och bygger muskler. Så kasta ut vågen och mät dina framgångar på annat vis. En viss storlek på den där fina klänningen, en viss tid att klara springturen på… den enda vikt man möjligtvis kan fokusera på är väl då kanske den man lyfter på gymmet, det finns få så härliga känslor som när man kan lyfta sin egen vikt!Sedan dessa bilder togs har det alltså gått två månader. Jag tycker nog att jag blivit en hel del mer definierad och kanske även.. “större”. Eller fastare. Eller vad man ska säga. Skillnad på vågen eller enligt måttband vet jag dock icke – för det spelar ingen roll!

Det blir inte alltid optimalt. Men så länge man inte blir stressad eller mår dåligt över det – vad gör det väl då? Idag vaknade jag sent hemma hos min mor efter en trevlig middag igår, och allting blev som lite förskjutet. Men det är ju söndag, man ska sova länge och göra mest ingenting. Under dagen kom mina magkrämper tillbaka och jag kunde inte äta stora portioner utan det blev småätande och soffliggande, vilket kändes helt okej ändå 🙂

12.30 : 2 kokta ägg och en kopp kaffe
13.30 : Celsius innan träning
15.30 : Proteinshake efter träning
16.30 : kyckling– och vitkålswok med soya och wasabi, 1 ägg och lite keso + 1/2 burk kvarg som stod öppen i kylen
19.30 : 1 burk kvarg med kanel
21.00 : lite ostar och 1 bit chokladkaka

Kanske kunde varit utan sistnämnda snacks det bjöds på hos mamma som jag hälsade på ikväll igen.. men men, efter 25 pass på 25 dagar kan nog min kropp vara tacksam för lite kolhydrater och extra energi! Och den är fasligt god. Socker, mörk choklad, smör, honung och ägg. Kladdig, chokladig och mäktig. En perfekt chokladkaka, skulle jag vilja kalla det.

Tidig uppstigning, bra morgonpass på gymmet, några fina koppar kaffe och sol utanför fönstret. Nu tar jag vårjackan och springer mot tåget för en fika i stan, vårkänslan till ära bär jag min blommiga och våriga favoritkjol. Åh, så fint! Ha en fin lördag nu 🙂