Före - efter

För att upprepa det jag skrev på min instagram häromdagen; Progression kan och bör mätas på många olika sätt. När det gäller träning, handlar det inte bara om att “flytta vikt X från A till B”, inte heller handlar det om antalet kilo lyfta. Om vi enbart mäter våra framsteg i hur mycket extern vikt att vi kan förflytta, är det enda vi i själva verket gör att begränsa våra möjligheter att utvecklas.

Som jag skrivit om tidigare har jag själv den senaste tiden ändrat fokus rätt ordentligt när det kommer till hur jag “mäter” min utveckling. Det jag idag fokuserar på är främst två saker;

• Jag vill vara närvarande genom hela rörelsen och ha kontroll på genomförandet, oavsett vikt. Det är tyvärr ganska vanligt att folk gör en övning, istället för att utföra en rörelse. Skillnaden blir som mest påtaglig dagen då olyckan inträffar, vilket ju är för sent.
• Jag är uppmärksam på små ting och detaljer, saker som att “dagens samtliga repetitioner kändes bra och jag hade kontroll hela vägen igenom mina set”, även om jag kanske redan veckan innan genomförde exakt lika många repetitioner, men känslan bara var bra under hälften av dem.

Med det sagt så jo, självklart gillar jag fortfarande att mäta progression genom att svart på vitt orka lyfta mer än tidigare. Jag säger inte att det inte är ett sätt (ibland mer eller mindre bra) att mäta sin progression – jag säger bara att det finns fler sätt att göra det på.

sommaren -12 // hösten -15 // våren -16

För att ge ett exempel: ovan ser ni tre bilder från när jag knäböjer och det var när jag såg bild 1 jag insåg att jag skulle “ta tag i” mina böj. Sedan tog det mig ytterligare 3 år innan jag faktiskt gjorde det, MEN när jag väl gjorde det, när jag väl började fokusera på helheten och själva rörelsen med de olika avgörande faktorerna i en korrekt utförd böj, så har progressionen verkligen tagit fart.

Vad gäller kilon lassade på stången har jag skyndat långsamt (började med enbart stången) och det är egentligen först den senaste månaden jag börjat trappa upp mot vikter som faktiskt är lite utmanande, för rörelsen har varit utmanande hela tiden. Därför har jag alltså “tvingats” ändra fokus från att mäta progression i antal kilon, till att hitta den i andra former.

En av sakerna jag introducerade tidigt i hela det här “börja om med böjen-projektet” var ryckböj (overhead squat på engelska) och ett tydligt exempel på progression är ju det faktum att vikten jag i höstas hade på ryggen i klassiska back squats idag är den vikt jag håller över huvudet och reppar med i OHS. Hade jag enbart mätt antalet kilon lyfta hade jag med andra ord stått still i progression. Men utöver det faktum att jag själv känner stor skillnad i bålstyrka, stabilitet, kontroll, rörlighet osv osv så vågar jag nog påstå att också progressionen man ser är rätt… påtaglig.

våren -15 || dec -15 || våren -16

SAMLADE TIPS PÅ ÄMNET

Den hemsida jag alltid rekommenderar när det kommer till guider, förklaringar och artiklar är styrkelabbet. Börja förslagsvis med att läsa om hur du lär dig utföra knäböj och fortsätt sedan grotta i allt det informativa och användbara innehåll Daniel genom åren publicerat.

…och på tal om styrkelabbet och knäböj – jag har redan tidigare tipsat om Daniel och Philips podcast (Styrkelabbet Podcast) och för den som vill höra killarna snacka just böj finns både avsnitt nummer 5 som heter “Hur ska du knäböja för bäst resultat?“ och det senaste avsnittet, nummer 16, som heter “På djupet med knäböj – så fixar du bäst teknik för dig“

Min lilla mini-serie här i bloggen om just knäböj (del 1 – del 2 – del 3 – del 4 – del 5– del 6)

Jag har även skrivit lite om ryckböj/OHS och pistols. På instagram har jag lagt upp en video med de rörlighetsövningar jag gör dagligen, och i vintras när jag mös omkring här hemma iklädd Crafts underställ passade jag också på att visa er två favoriter för rörligheten.

Jag fick ett mail från Sofia häromdagen, med en fråga jag ganska ofta får. Just eftersom det är en återkommande fråga tänkte jag svara här i bloggen nu, så att andra som kanske funderar på samma sak också kan ta del av mitt svar. Såhär skrev Sofia;

Ville bara tacka dig för den historia du delat med dig. Gått igenom en liknande.
Jag undrar hur du lyckades hålla uppe motivationen och hur din ämnesomsättning påverkats av din sjukdomshistoria?
Jag har haft anorexi och övertränat i över 20 år. Jag går alltid upp extremt mkt i vikt när jag försöker bli frisk och fri och det är där mitt tillfrisknande fallerar. Sist gick jag upp till BMI 30. Påverkades din ämnesomsättning när du påbörjade ditt tillfrisknande?
Tack än en gång för en sund och inspirerande resa du delar på blogg och insta!

Först och främst tack, det är när jag får ord som dessa jag påminns om varför jag gör det jag gör. Varför jag fortsätter prata & skriva om och jobba med det här. För att det faktiskt betyder mycket bara att veta att man inte är ensam, även om det stundvis kan kännas så. Jag är glad om min historia, resa och mina fortfarande högst existerande kamper för att behålla fokus och ta hand om mig själv, kan inspirera till framtidstro.

Jag tror att alla med en ÄS-historik kan känna igen sig i frågan ovan; känna igen sig i oron och ovissheten kring huruvida en viktökning inte skulle sluta, att när man börjar äta och gå upp så skulle kroppen ba go bananas och vikten upp upp upp… Jag kände precis likadant. Hade någon visat mig en bild på kroppen jag har idag, och säga att det är hit du ska, skulle jag förmodligen inte ha något emot det. Men att veta att man ska upp X antal kilon (för min del +26 kg från min sjuka vikt till dagens), är svårare att greppa. För man kan inte föreställa mig det. Varken hur det ser ut eller hur det känns.

När jag tillfrisknade var det blodproverna jag fokuserade på och lät vara “motivationen”. Jag kunde liksom inte argumentera mot röda siffror som tydligt visade att kroppen inte mådde som den skulle. Dessutom ville jag bort från sjukhuset och de avdelningar jag slussades runt mellan. Jag har skrivit en del av vad som skedde där och felen som begicks, men det finns väldigt mycket mer som jag än idag håller för mig själv. Men saker ärrar en, för resten av livet. En stor sporre för mig att bli frisk var att bli tagen på allvar, få respekt och bli hörd. Någonstans insåg jag att jag behöver mig själv för det, för att orka. Jag behöver en kropp som fungerar, som är frisk och stark. Jag behöver bli min egen bästa vän, för i svåra tider visar det sig tydligt vilka som står kvar när det blåser lite extra.

När jag “kom ut” från sjukhuset vägde jag ca 12 kilo mer än min lägsta vikt (bilderna ovan togs den sommaren). Då, var jag ofantligt obekväm med de nya kilona. Idag, väger jag ytterligare 16 kilo mer, och är bekväm med samtliga kilon. Point : det handlar inte om vikten. Hade jag fått prata med Fanny den där sommaren -08 när hon klev ut från sjukhuset, friskförklarad, hade jag sagt just precis det. Att nu, är det här utgångsläget. Nu, gör du om och gör rätt. Nu, blir du bästa vän med din kropp. För det tog mig flera år till innan jag kom till den punkten, till punkten där jag började jobba med min kropp istället för emot.

Det bästa rådet jag kan ge, är att distansera sig. Från kroppen som något för ögat att se på. Att gå upp i vikt från sjuklig undervikt handlar ju faktiskt inte alls om kilon, fett eller klädstorlek – det handlar om att din kropp behöver det. Röda siffror på ett papper är tydligt språk. Utebliven mens betyder att kroppen tvingats bortprioritera den funktionen. En funktion som för övrigt är rätt avgörande för människans existens… försök att bara göra. Sen, när vikten är som den ska och blodet säger detsamma – börja om. Jämför dig inte med förut, och kläm och känn inte en massa. Släng ut vågen, strunta i vad alla andra gör, och börja om.

Som lägst hade jag ett BMI på 14. Som högst strax över 30. Idag runt 22-23. (fick googla en kalkylator för detta, då jag överlag inte tycker BMI säger ett skit förutom vikt i förhållande till längd. Dvs inget om muskelmassa, blodvärden, fettprocent och verkligen inget om hälsa. Men för att jämföra mina tre olika “faser” blir det ju rätt tydlig skillnad i alla fall)

För att svara på det om ämnesomsättning så upplevde jag mig kunna äta väldigt mycket när jag precis “kom ut”. Jag åt alltid mest av mina vänner och blev lika förvånad varje gång vågen inte visade plus på återbesöken på sjukhuset. Sedan kom hela min krasch med depressionen, självmordsförsöken, osv osv, och det var då jag rusade upp ytterligare 30 kilo. Efter den viktuppgången, samt nedgången för nu ca tre år sedan, så började jag återigen om. Jag har under de senaste åren byggt upp min ämnesomsättning, för att idag äta mer än någonsin.

Jag lägger givetvis inte upp denna bild för att trigga eller något i den stilen. Tvärtom har jag tidigare inte ens velat mäta min fettprocent då jag sett det som onödigt. Men för några veckor sedan gjorde vi det för att veta bara ; vad mitt utgångsläge är inför AF, framförallt muskulärt. Såhär kan vi se om vikten jag lägger på mig (för viktökning är planerad) är muskler = om jag tränar rätt och kroppen svarar som den ska. Återigen, det där varför. Jag hade nu ett varför till att mäta, och därför gjorde jag det. Att jag visar resultatet här ovan är för att understryka min poäng, som jag vill betona en extra gång : den här fettprocenten har man inte utan muskler – för då är man sjuk. Jag hade förmodligen en högre fett% när jag var inlagd med ett BMI på 14. Jag har byggt upp min kropp, under flera års tid, genom att successivt öka intaget och parallellt med det även ökat muskelmassan. Och ni kanske tycker det låter helt coco, men jag är fullständigt övertygad om att mitt jobb med det mentala och min inställning till såväl mig själv, som till omvärlden och vad som händer omkring mig, har spelat en stor roll i det hela.

Det jag slutligen vill säga till Sofia och alla er andra som velar i oron att “tappa greppet”, som ifrågasätter om det är värt att släppa kontrollen, är alltså egentligen bara : börja om. Stryk det gamla och börja om. Ett steg i taget. Försök att inte förutspå alla svängar och gupp och hinder. Försök att leva med att inte veta hur resan kommer se ut i minsta detalj. Fokusera på NU, vad som kan göras NU i rätt riktigt mot det du vill. Steg ett är en frisk vikt, en lugn kropp och ett utgångsläge som ger möjlighet till ett riktigt LIV.

Om det är något DU vill att jag skriver om, eller svarar på, tveka inte att slänga iväg ett mail till fanny@roethlisberger.se (skriv “läsarfråga” i ämnesraden så hamnar det rätt direkt!)

Ni kanske minns att jag för snart två månader sedan valde att göra något jag aldrig tidigare gjort – följa ett träningsschema. Det för att öka mitt 1RM i marklyft, bli starkare helt enkelt. För att “knyta ihop säcken” tänkte jag dela med mig av lite reflektioner och tankar efter dessa sex veckor med många många marklyft… för det har varit ett par, 3 markpass i veckan känns.

Dagarna innan vi satte igång drog jag (med måttligt godkänd form kanske..) upp 105 kilo och för mig var redan det ett stort steg, jag är rätt nojjig och försiktig vad gäller att lassa på vikt i komplexa övningar likt marklyft. Men mitt 1RM var således 105kg och räknat på det var mitt 80% 85 kilo, vilket var vikten jag de första veckorna låg och nötte på i olika antal set och reps (jag följde helt enkelt schemat).

Jag valde att ta tillfället i akt och kastade både remmar och bälte under dessa veckor, la fokus på att komma ner med rumpan, trycka upp med benen – jag tänker alltid “benpress” hela första rörelsen, för att inte slita på ländryggen och minska skaderisken. De sista veckorna stegades vikten upp något av passen, för att alltid vara nere på 80% 1RM minst en av dagarna (av de tre i veckan).

Fredagen den 28e var det planerat att ta nytt 1RM (110kg), det vill säga fredagen innan Fitness Festivalen i Göteborg, samma dag som vi skulle bila över. Måndagen samma vecka skulle jag göra 2:or på mitt gamla 1RM och jag var galet nervös, gick in på gymmet med min bubbla över huvudet, satte i lurarna, spelade pepplåten på repeat. När 105 kilo flög upp två gånger utan problem bestämde jag mig för att försöka mig på 110 kilo på en gång – och satte den. Det tog genast bort all press och stress inför fredagen, där jag på Exhale i Göteborg (till min egen stora förvåning) gjorde en trea på 110kg och följde upp med ett nytt maxlyft på 115kg.

Så, kort summering blir ju att det uppenbarligen funkade, det här schemat. Förutom att jag lyfter 10 kilo mer, så har jag betydligt bättre teknik, kör utan både remmar och bälte (upp till absoluta maxlyft såklart) och inte bara i mark har jag blivit starkare utan jag har under dessa veckor även tagit personbästa i bänkpress, knäböj, viktade chins och viktade dips. Det är en av skälen att jag älskar marklyft – hela kroppen tränas och bålen stärks enormt. Bålstyrka är guld värt i alla övningar du utför på gymmet (och i vardagen, för del delen).

De senaste två veckorna har jag inte följt något schema, men jag måste säga att det föll mig i smaken det där med att ha planerade pass. Veta vad som gäller. Köra på och inse att man orkade ju visst! Nu kommer jag snart påbörja en helt ny resa, och i och med den starten lär jag få lite struktur i träningen igen. Exakt vad som är på g berättar jag snart mer om, just nu är jag mest “vad-har-jag-gett-mig-in-på” haha, men alltså – vet ni vad livet är till för och går ut på? Att testa. Köra. Prova nytt och falla fritt. Är det något jag lärt mig under mina 22 futtiga år här på jorden, så är det att även om saker kan kännas permanenta, avgörande, definitiva… de är sällan det.

Ta vara på NU. Ta chanser, försök, skit i att någon från läktaren skriker att tänk om det inte går?! För vet du – de sitter där av en orsak, där på läktaren. De vågade inte. Ner på banan och försök själv så kanske jag lyssnar, men tills dess är det jag som styr och jag vill äntligen leva livet. Så länge ville jag ju det inte. Nu tänker jag inte låta en enda möjlighet gå mig förbi. Hur det går är inte ens det viktiga, det viktiga är att jag såg chansen, att jag tog den, och att jag fortsatte.

Som jag skrivit förr har jag valt att inte träna efter ett schema. Det av flera skäl, främst för att styrketräningen är min hobby. Något som ger mig enorm glädje och lycka, och jag vill aldrig aldrig tappa bort mig i “prestationskrav” som lätt uppstår när man i huvudet bestämmer vad kroppen “ska” klara.

Jag tänker såhär: jag har en kropp. Den kroppen delar jag upp så att hela körs igenom under veckan. I perioder kör jag mer av det ena eller andra och det beror på rådande status – både vad gäller fysisk ork men även mental. Måndag morgon vet jag aldrig vilka dagar jag kommer träna, hur passen kommer se ut eller hur intensiva de blir. Jag vet att jag kommer träna, och jag vet att jag kommer göra det för att jag vill. Jag vet också att varje pass kommer inledas helt utan krav, antal sets & reps som “måste” tränas och jag vet att när jag går därifrån är jag glad, för jag har just ägnat tid åt det bästa jag vet. För det är inte träning överlag jag älskar, utan jag älskar styrketräning. Så det är vad jag ägnar mig åt.

Men givetvis är det roligt att se resultat, att känna sig ett med sin kropp och inse att man tillsammans (kropp&knopp) byggt upp styrka och ork. Jag är alldeles övertygad om att många gör det för komplicerat, försvårar och krånglar till det för sig själva. Om inte annat är väl jag ett levande bevis för det – jag är helt ostrukturerad när det kommer till träning. Jag räknar inte kalorier, knappar inte in mina måltider i någon app och inga steg räknas. För herregud, om vi ska vara ärliga, är inte det ofantligt… dumma saker att lägga både tid och energi på? Jag vet inte hur era liv ser ut men jag är inte värst intresserad av att avsätta minsta sekund för sådant, jag spenderar hellre tiden på gymmet, i köket, i soffan eller med goda vänner som ger mig energi. Och så känner jag väl, ser väl, hur kroppen och knoppen mår av det jag gör? Är det jag känner och ser inte vad jag önskar, ja då gör jag en förändring. Men att lägga det avgörandet på en app, förlita sig på en stegräknare och någon utsatt “lämplig siffra” – nejtack. Där har vi det där med prestation igen. Varför skulle jag göra min älskade hobby till en prestationssak? Kan man ens mäta hälsa så? Jag tycker faktiskt inte det. Hälsa är mer än muskelmassa, fettprocent och tid på milen.

Det är ju trots allt såhär, att man kan inte mäta sitt mående eller hälsa i kilon, utan det gör man i styrka. Självklart pratar jag inte om vad man lyfter på gymmet då, utan styrkan i själen, styrkan som driver, styrkan som får en att säga nej till energitjuvar och ja till allt det där man egentligen vill men ett tag kanske inte vågat tro att man förtjänar. Men man förtjänar faktiskt allt man vill ha – missförståndet ligger i att nej, ingen kommer servera din dröm på ett silverfat. MEN inget hindrar dig från att greppa det där satans fatet själv. It’s yours to take.

Bilderna ovan är våren -13 VS sommaren -14

Våren -13 var jag stark för den nätta vikt jag bar på, men inte så stark som jag ville. Jag bestämde mig för att bli starkare. Hur? Ja jag tränade och åt. Jag tänkte helt enkelt att om jag nu gjort på ett sätt och inte fått resultaten jag önskat så fick jag väl prova att ändra något! Så det gjorde jag. Gjorde om, avvaktade och såg vad som hände. Funkade inte det heller så ändrade jag väl något annat. Förändring sker inte förrän man förändrar något, liksom. Idag tränar jag mellan 5 och 8 gånger i veckan. Givetvis olika grad av intensivitet och jag kan inte påstå att alla pass går till historien som guldglittrande direkt. Jag brukar hinna köra igenom kroppen under veckan, det vill säga ingen muskelgrupp blir tränad mer än en gång i veckan. Som jag tränar nu, har uppenbarligen gett mig resultaten jag eftersträvar, så såhär kör jag tills jag har andra mål och då anpassar jag tillvägagångssättet efter det. Det skiljer ca 16 kg mellan bilderna.

Jag vill klargöra en sak. Att ha mål och drömmar är inte bara fantastiskt bra, och rent utav nödvändigt för att komma framåt. Men att vilja MER, att vilja framåt och uppåt, oavsett plan i livet ; vare sig det gäller karriär, hälsa eller relationer med andra eller sig själv, betyder INTE att man ska vara missnöjd med NU. Tvärtom, så är det faktiskt avgörande, huruvida vi kan se det fina nu.

Låt mig förklara. Även när jag mådde som absolut sämst – när jag inte hade ett hem, inte en ägodel. När jag kunde packa ihop mitt liv och vad som var mitt i ett par väskor (och även levde just så, i väskor). När jag aldrig visste var nästa natt skulle spenderas; vems soffa som var ledig eller vem som kanske till och med erbjöd en sängplats. När jag hade minus hundra kronor på kontot – eftersom det var så mycket jag kunde dra över på mitt enkla ungdomskort. När jag bar runt på kilon som fastnat på min kropp efter överdosen och depressionsåterfallet. När jag hatade tjejen som med avsky i ögonen mötte min blick i spegeln. När jag inte hade några kläder som passade – allt var antingen för litet, från min anorexi-tid, eller för stort, efter att några vattenkilon lämnat mig när medicinerna gått ur kroppen – och jag använde bälten, skärp, hårspännen och till och med tejp för att justera passformen. När jag kände mig som världens ensammaste när jämnåriga tog studenten, vänner flyttade från staden eller fick jobb och slutade ha tid. När jag saknade en varm och trygg famn och tänkte varför finns jag alls?

Även då, la jag mina sista vakna minuter på att rabbla saker jag var tacksam för. Först saker jag hade, för de fanns, jag bara fick anstränga mig för att se de små sakerna. Att mitt hjärta slog – trots allt jag utsatt det för. Att min kropp var hel, efter alla år av misshandel. Att jag var intelligent. Att jag var godhjärtad, en bra vän, dotter och en dag även flickvän. Att jag hade en säng att sova i även denna natt, och en dusch att bli ren i nästa morgon. Att jag hade vänner, även om de kände sig otillräckliga och jag mig som en börda. Att jag bestämt mig för att överleva.

Sedan övergick jag till att rabbla allt jag ville ha, som jag önskade mig ha, att vara tacksam för. Ett tag skrev jag dessa saker, gjorde varje kväll en likadan lista. Men efter ett tag sa jag det högt till mig själv istället. Jag sa “jag är så tacksam för att…” och så rabblade jag; …för att jag har en stark och frisk kropp igen. För att jag är glad, på riktigt. För att jag har ett hem, som är mitt. För att jag har vänner som tycker om mig för att jag är just precis jag. För att jag är nöjd med min kropp, både funktionen och hur den ser ut. För att jag har mens igen. För att jag har en pojkvän som älskar mig för just precis det där som gör mig till mig. För att jag har pengar att leva för. För att jag har en framtid, en lycka och ett liv.

Det viktiga, var att jag helt stängde av all tvivel. Jag bestämde mig för att känna all glädje, lycka och tacksamhet dessa saker skulle ge mig – redan då. Redan där innan jag somnade, i ett liv som inte alls var vad jag önskade, skulle jag känna tacksamhet för allt jag ville ha, för allt jag en dag skulle ha. Jag skulle våga lita på att det-kommer-bli-så. Jag skulle våga säga att jag var värd det; allt jag önskar är jag värd!

Idag har jag allt, som jag önskade mig då. Allt. Jag är lika tacksam för det idag, som jag var redan då. Helt ärligt – jag vet knappt hur jag tog mig hit. Hur jag gick ner alla kilon, hur jag byggde upp allt inuti som var så hemskt trasigt. Men jag bestämde mig, för att testa. Jag tänkte nog lite; vad har jag att förlora? Inget. Vad har jag att vinna? Allt. Att jag vågade prova, på riktigt och fullt ut, är jag så oändligt glad för idag, och tacksam.

Jag vill fortfarande MER. Men det betyder inte alls att jag är missnöjd nu – tvärtom! Jag är oändligt tacksam och lycklig över varenda liten detalj som är fint i mitt liv. Det är tack vare den tacksamheten jag vet att jag både kan, och också kommer, få ännu MER.

Gratitude is the best attitude. Börja idag! Rabbla allt du har i ditt liv, stort som litet, som du är tacksam för. Verkligen känn tacksamheten. Glädj dig åt att få känna så över mer! Det var vad jag gjorde; jag somnade pirrig av iver inför allt det fina jag snart skulle ha. HUR det skulle komma in i mitt liv hade jag ingen aning om, men det var ju inte mitt jobb? Mitt jobb var att känna tacksamhet och på så vis bli en magnet för mer saker att vara tacksam för. Och den magneten blev jag. Allt jag rabblade då, finns idag i mitt liv. Allt.