healthstories

Igår släpptes avsnitt nummer 2 av Tyngre Psykbryt, där vi snackar om att sålla i flödet.

Något jag ofta tänker på och är noga med att poängtera när det talas om sociala medier och hur de påverkar oss, är att vi väljer vårt flöde. Det är givetvis både positivt och negativt, och kan både hjälpa och stjälpa. Det må låta simpelt och rätt självklart kanske, att inte följa människor vars uppdateringar gör oss illa till mods eller på något sätt får oss att må dåligt. Men alla som spenderat tid på sociala medier en tid vet att tja, det är inte alltid så enkelt ändå. Vi påverkas av olika saker på olika sätt under olika perioder i livet. Vi tar helt enkelt in olika intryck på väldigt olika sätt och ibland (ärligt talat för det allra mesta) påverkas vi dessutom omedvetet av det vi ser.

Jag fick inte på långa vägar med allt jag skulle vilja ha sagt i detta avsnitt, men med största sannolikhet lär vi återkomma till ämnet framöver i podden, så då ska jag se till att få in lite mer tankar och åsikter 😉

Podden finns där poddar finns + på Tyngre’s hemsida HÄR

Det tog mig visst sju år att skriva det här inlägget. Eller rättare sagt; det tog mig sju år att publicera det här inlägget. För jag har under åren skrivit om det en hel del, men mest för mig själv. Det har varit spretigt och osammanhängande och kanske har det varit mitt sätt att bearbeta alla känslor och tankar som kommer till mig när jag minns den där kalla vinterdagen 2009.

Idag för sju år sedan, den 2 december 2009, somnade jag i ett dike i en skogsdunge några hundra meter från mitt barndomshem. Jag hade svalt närmare 150 tabletter, som jag sköljt ner med rödvin. Dagarna innan hade jag gått igenom min mammas veterinärväska med förhoppningen att hitta sömnmedel, men det enda jag funnit och fått med mig var bedövningsmedel. Sittandes längst ner i det snöfyllda diket, någonstans mellan alla omgångar av tabletter och rödvin, injicerade jag mig själv i armen.

Jag minns att jag slogs av tystnaden. Det var så väldigt tyst. Vindstilla och kallt, var det. Väldigt kallt. Jag minns att jag grät, även om jag var lugn, och jag minns hur tårarna kändes nästan brännande varma i kontrast till den isiga decemberkylan.

När jag ganska många timmar senare vaknade var det mörkt. Nu frös jag. Mycket. När jag förstod att jag vaknat, förstod att jag inte skulle dö där i diket ändå, blev jag först arg. Så fruktansvärt arg. Sedan ledsen. Fullständigt förtvivlad över att inte få det avslut jag så desperat önskade. Sedan fick jag panik över vad som skulle hända nu.

Jag tog mig på något vis hem. På gårdsplanen mötte jag en ung manlig polis som hjälpte mig in i huset, och det sista jag minns är fånigt nog hur jag noterade att han var snygg. Sedan är det svart.

Dagen därpå vaknade jag upp i ett stort kalt rum, med EKG-elektroder över hela kroppen och pipande maskiner intill sängkanten. Ganska omgående kom en man, som jag tror var sjuksköterska, in till mig och berättade att jag låg på intensiven. Han berättade att jag kvällen innan körts in med ambulans, druckit kol, magpumpats och under natten fått dropp. Att mitt hjärta tagit stryk och att det var “lite utav ett under” att jag överlevt överhuvudtaget, att om det inte hade varit så väldigt kallt hade jag förmodligen inte vaknat alls. Jag minns hur det kändes som det ultimata misslyckandet. Jag klarade inte ens av att ta mitt liv. Jag var också besviken över att ingen velat stanna hos mig över natten, att det inte var sådär som i film, att någon suttit vid min sängkant för att “vaka” över mig. Att vakna upp helt ensam efter vad som kändes som det största misslyckandet av misslyckanden, var bland de värsta känslor jag någonsin upplevt, och jag har nog aldrig känt mig så liten, oviktig och oälskad.

Därefter följde månader, eller ärligt talat år, av ett olyckligt snurrande i ingenting. För både mig och min familj, och vi blev alla, ännu en gång, uppmärksamma på hur det där skyddsnätet Sverige ska ha för att hjälpa inte riktigt fungerar. Det finns stora hål där vi gång på gång föll igenom, missades och förlorades. Vi förväntades inte bara veta vad vi behövde, utan också ha orken att strida för det. Problemet är ju att när en är sjuk, har en inte kunskap om vad som behövs, och en har verkligen inte orken att strida för det.

Sju år senare och jag får fortfarande frågor som “hur mår du nu? Blir livet bättre? Kan man må bra efter att ha mått så väldigt väldigt dåligt?” och jag har fortfarande lika svårt att svara. Självklart har allt som hänt påverkat- och format mig till den människa jag är idag. På gott och ont. När jag försöker komma fram till något slags “svar” landar jag gång på gång i följande konstaterande:

Jag skulle inte vilja vara utan de erfarenheter och lärdomar jag idag, efter allt som hänt, har – men jag skulle aldrig någonsin vilja uppleva det jag upplevt en gång till. 

Igår släpptes första avsnittet av podden Tyngre Psykbryt. Vi inledde med att snacka lite om att träna för att må bra – för som jag skrev om redan i förra veckan är att “träna för att må bra” inte riktigt detsamma som att “träna för hälsa”.

Podden finns att lyssna på de vanliga ställen poddar finns, men om ni av någon orsak inte kan hitta den så går det även att lyssna direkt HÄR på tyngre.se

Låt oss gärna veta vad du tycker!? Vi är ju nybörjare på det här med att podda, vilket kanske hörs, men vi hoppas växa ihop med podden och med er som lyssnar. Vi gör det här för att vi anser att det finns ämnen inom “tränings- & hälsovärlden”  som det behöver snackas lite mer om. Sådant som händer inom oss, ni vet? Vi vill helt enkelt bryta tystnad och tabu kring sådant som det ännu inte talas så mycket om när det kommer till hälsa och träning. 

I första avsnittet av Tyngre Psykbryt, podden där jag tillsammans med kloka Lorena snackar om träning och hälsa och allt det där runtomkring och inom oss, pratar vi om att träna för att må bra. Vi tänker nämligen att träna för att må bra inte riktigt är detsamma som att träna för hälsa.

Träning har en rad hälsofördelar, det vet vi. Likaså vet vi att fysisk aktivitet kan vara ett extremt kraftfullt verktyg i behandling av olika typer av motsatsen, det vill säga ohälsa och sjukdom. Men jag tycker att det är viktigt att när vi talar om hur bra träning är för oss, också belysa det faktum att vissa hälsotillstånd och vissa sjukdomar är obotliga. För någon som lider av en sjukdom eller kanske en funktionsnedsättning som är kronisk, kan välmenande råd om “rätt” träning och “rätt” kost få motsatt effekt. Det kan kännas hopplöst och faktiskt riktigt provocerande, att gång på gång behöva förklara att nej, det spelar ingen roll hur jag gör. Det spelar ingen roll hur jag tränar, hur jag äter, hur jag tänker – jag är sjuk ändå. Kommer alltid vara.

Det gäller givetvis alla, friska som sjuka, men jag vill kanske ändå rikta det jag skriver nu lite extra till er som ibland tyngs av vetskapen att det där med att träna för hälsa aldrig kommer innefatta er fullt ut, eftersom ni aldrig kan uppnå hälsa om hälsa innebär total avsaknad av sjukdom eller ohälsa. Till er vill jag säga att skit i att träna för hälsa! Skit i råd och rekommendationer om hur en tränar och lever “bäst” och “mest hälsosamt”. Träna istället för att må bra. Nöj dig inte med att utföra någon typ av träning som inte ger dig glädje och får dig att må bra. Testa något annat! Testa allt du kan komma på tills du hittar rätt, och testa framför allt sådant som du inte tror kommer falla dig i smaken. Det är nämligen när vi klarar av de sakerna som vi växer, det är då vi blir starkare.

För det är ju just det där att träning stärker mer än bara muskler. Jag brukar säga att träningen räddade mitt liv, och jag menar det verkligen. Men det var inte träning i den bemärkelsen att jag utförde en fysisk aktivitet som gynnade min hälsa, utan det var att jag hittade ett sätt att träna som fick mig att må bra. Som gav mig glädje och energi. Det gjorde mig starkare, det gav mig små små glimtar av välmående, det fick mig att stå ut ett litet litet tag till – och en dag ville jag inte dö längre.

Träning botar inte allt, och ibland kommer en inte ifrån sin ohälsa helt och fullt, så är det. Men hittar du rätt, så kan träning ändå få dig att må bra – i vissa fall kan det som sagt till och med vara skillnaden mellan liv och död.

Vad är Tyngre Psykbryt?
Snart kommer ni kunna lyssna på podden Tyngre Psykbryt, det första avsnittet är på g och vi inväntar i skrivande stund bara sista godkännandet av iTunes. En gång i veckan kommer vi ta upp ämnen som vi tror och tycker att det behöver snackas lite mer om – vi vill bryta tystnad och tabu kring sådant som det ännu inte talas så mycket om när det kommer till hälsa och träning.

Det där med energi. Egentligen är det väldigt luddigt att ens använda det ordet, och inte minst så finns det så oändligt många faktorer att ta hänsyn till när det ska talas om energi in och ut. Energi för kroppen och energi för knoppen, är det samma energi allting? Den enkla energin är ju den fysiska. Det kanske inte alltid är lätt att hitta energibalans, men det finns iallafall en logik att utgå från. Sedan har vi allt det där andra; allt det där vi känner, allt det där som iallafall jag gärna vill tro är …”min själ”. Ni vet, magkänslan. Det där som en ibland bara känner men inte riktigt kan sätta ord på.

Som när en blir kär. Jag känner många härliga människor jag tycker har både en fantastisk personlighet och ett attraktivt yttre, men jag blir ju inte kär i dem för det. Även om jag ibland nästan förvånat måste fråga mig själv varför inte?! Det krävs något mer, ett sådant där “det”. Ett sådant där irriterande “det”, som en aldrig riktigt vet vad det egentligen är – för en bara känner det ju. Är det energi?

Det svåraste av allt tycker jag är att få ihop den fysiska energin, den som en med ett logiskt och förnuftigt sinne kan balansera rätt bra rätt enkelt, med den där andra sortens energi. Att liksom samla allting på samma energikonto. För det är ju helt olika valutor, liksom. Jag menar hur omvandlas en en sorts energi till en annan? Går det att rakt av växla? Och i så fall; varierar kursen? Går den upp och ner så en måste hålla sig uppdaterad inför varje insättning/uttag? Förbrukas energi alltid lika snabbt, oavsett vilken energi en fyllt tanken med?

De senaste månaderna har innehållit en hel del saker som kostat mig energi. Mycket energi. Jag har ärligt talat aldrig spenderat så mycket tid med mig själv, både självvalt och inte självvalt alls, som jag har gjort de senaste månaderna. Jag har tänkt och jag har känt och jag har gråtit. Herregud vad jag har gråtit. Av allt jag gjort dessa månader så är nog gråtit det jag har gjort mest av allt. Jag har varit så fruktansvärt trött, och jag har känt mig så fruktansvärt ensam.

När den energin, den “icke fysiska” eller vad vi nu ska kalla den, är på botten blir det smärtsamt tydligt hur det inte alls är så självklart hur en laddar på igen. Dels för att det faktiskt krävs en viss mängd energi för att ens orka försöka samla ny. Är energinivån redan på tok för låg blir det svårt, och det är som att varje försök att fylla på tanken igen blir avsevärt mycket dyrare när en redan går på sparläge. Och hur ska en handla med sin energivaluta då, då?

Jag har försökt hitta och fokusera på “energiladdnings-hållplatser”. Små små saker i vardagen som jag prioriterar för att jag vet att uppladdningen är som effektivast just på dessa hållplatser. Men till och med det blir tillslut för energikrävande, att styra om hela den här skutan som är livet mot en viss hållplats för att hämta energi funkar liksom inte alltid. För det finns ju en omvärld en ska samexistera med, ett socialt sammanhang en ska passa in i, och det finns saker som en helt enkelt bara måste göra och en hel del ansvar en måste ta. För att det är livet. Och ibland blir jag så jäkla trött alltså, på livet. Trött och ärligt talat även rätt himla arg. På att min energiförbrukning inte alls matchar den energin som kommer in. Ledsen och uppgiven.

För några dagar sedan tog det fysiskt stopp. Jag har sedan ganska länge nu haft problem med muskulaturen i övre rygg, något som inte direkt gynnats av mina allt mer ofta förekommande panikångestattacker. När jag i måndags blev liggandes på gymmets golv i över en timme med krampande bröst- och bröstryggsmuskulatur kippandes efter luft, kände jag att nu får det vara nog. När det som brukar hjälpa, när det som brukar vara överlägset effektivast vad gäller energipåfyllning, när till och med det kostar så mycket att jag finner mig själv gråtandes med andnöd på ett gymgolv – då får det faktiskt vara nog.

Idag hade jag tid hos min terapeut, och efter det åkte jag och köpte en spikmatta. När jag kom hem packade jag upp tre tröjor jag fått hem från Sportamore, ur kollektionen vi fotade i våras som nu äntligen kommit upp i webbshoppen. Resten av kvällen har jag spenderat på min nya spikmatta med två favoritchokladkakor. Förhoppningsvis ger det iallafall ett litet plus på energikontot.