healthstories

Det här inlägget ville jag skriva efter att ha lyssnat på avsnitt nr 67 av podden Sinnessjukt. Sinnessjukt är för övrigt den enligt mig absolut bästa podden om psykisk ohälsa, tusen tack till Christian Dahlström och Pär Höglund för det ni gör. Det är viktigt och vi är många som är oändligt tacksamma.

År 2002, året efter terrorattackerna den 11e september 2001, inledde USA sitt krig i Afghanistan. Det året dog 172000 människor i krig världen över, och 569000 människor dog till följd av våldsbrott och terrorism. Totalt dog alltså 741000 människor antingen i krig eller till följd av våldsbrott och terrorism detta år.

Samma år begick 873000 människor runt om i världen självmord. Det är ganska många fler. Under terrorattackerna den 11e september dog omkring 2700-3000 människor. På en enda dag. Varje dag under 2002 tog nästan exakt lika många människor sitt liv. Inte en dag – varje dag.

Låt oss tänka en sekund på mediaexponeringen som de här olika frågorna får. Nu minns jag inte exakt varje dags tidningsrubriker år 2002, men jag har svårt att tänka mig att det var sådär jättemånga dagar då det inte rapporterades om krig, våldsbrott och terrorism. Det givetvis med all rätt – det är inget annat fruktansvärt och jag menar inte på något vis att förminska det hemska i dessa frågor. Det jag menar är att proportionerna mellan de olika frågorna är helt absurda. För jag kan inte minnas en enda dag då jag öppnade tidningen för att finna flersidiga reportage om de dryga 2000 människorna som tagit sitt liv sedan föregående dag. Kan du?

Det är så väldigt skevt hur en hel värld kan se en typ av problematik och hemskheter, men blunda för en annan. Både när det kommer till huruvida man talar om det alls, och när det kommer till de ekonomiska resurserna de här olika frågorna får. Vilket givetvis hänger ihop, för talar vi inte om det kommer frågan och problemet aldrig prioriteras.

Varje dag är ett nytt 11/9 för människor som lider av psykisk ohälsa. Och det tänker jag fortsätta prata om, varje dag. Tills den dagen “psykiskt sjuk” inte längre bara är ord som yttras i media då nyhetsuppläsare ska beskriva en gärningsman som just utfört ett brutalt våldsbrott. Tills den dagen det är lika socialt accepterat i vårt samhälle att vara sjuk i hjärtat eller hjärnan, som det är att få influensa eller en tumör. Till den dagen en åtminstone slipper känna skuld och skam när en redan mår så fruktansvärt dåligt inombords. Tills den dagen varenda människa fattar att precis som alla andra sjukdomar så är psykisk ohälsa något en drabbas av, inget en själv skapar.

[ här hittar du en lista över viktiga och läsvärda inlägg jag skrivit om psykisk ohälsa tidigare ]

När jag visade bilderna från plåtningen jag gjorde för Sportamore och den nya löparkollektion från BLACC, fick jag en kommentar som gav mig blandade känslor. Jag svarade kort i kommentarsfältet men eftersom jag har tänkt en hel del på det här sedan dess ville jag skriva några rader till om ämnet, i ett eget inlägg. Såhär löd kommentaren;

Hej, av ren nyfikenhet, varför får du stå (snarare springa) som modell till löparkläder när du ej är löpare? Eller får och får, menar mer har du någon koll på hur resonemanget går hos fotograf/hen som planerar fotograferingen? Menar – du som styrketränar har ju en väldigt muskulös kropp (förlåt för att jag tar mig frihet till att kommentera din kropp!) , som man inte riktigt får vid löpning (ifall man inte kompletterar med styrketräning då…) och ger inte det en konstig bild? Endast en tanke bara!
Du är superbra!

Okej. Såhär tänker jag. Jag tycker att det är både bra och framför allt ansvarsfullt av ett klädmärke att välja att visa upp sina kläder med olika människor med olika kroppsformer. Jag är så himla trött på att det ska vara EN typ av människa som är “rätt form”, det rätta i sammanhanget är väl variationen?! Det tycker jag personligen är att ge en korrekt, sund och bra bild av vad träning är. För träning är liksom inte något bara en liten utvald grupp får ägna sig åt, träning är för alla.

Att säga att en ”inte har en kropp som min” om en löptränar tycker jag ärligt talat mest är en rätt stor tankevurpa. Jag kan löpa, jag bara gör det inte så ofta då det inte är en träningsform jag (just nu) tycker är värst rolig. Precis som alla andra har jag inte obegränsat med tid utan måste prioritera, och just nu prioriterar jag bevisligen annan träning då det är vad jag, just nu, gillar att ägna mig åt. Med det sagt så känner jag många riktigt muskulösa människor som löptränar, så nä… det blir liksom helgalet att säga att det finns ett visst ”sätt en ser ut på, om en löper”.

Låt oss uppmuntra företag och klädmärkens “användande” av modeller i varierande form, färg, kön och ålder. Varierande allting, helt enkelt. Låt oss lämna det där trista med ramar och ideal och förbestämda ramar och mått för oss att passa in i, och istället visa hur olika kroppar kan bära upp- och känna sig bekväma i alla typer av kläder.

Så tycker jag, i alla fall. Slutligen, vill jag också säga att jag hade jätteroligt den där onsdagen i juni när jag plåtades i BLACC’s löparkläder. Jag blev väldigt glad över att bli tillfrågad från första början, och uppmuntrar som sagt Sportamore‘s initiativ att anlita modeller i varierande storlek och form.

Fotograf: Pavel Maira [ pavelmaira.se // Steaksandwich.se ] för Sportamore.se

Förra veckan fanns det lite fler roligheter jag hade velat hinna med än vad jag hade tid att klämma in i schemat, och en av sakerna jag tyvärr fick avstå var att delta på Pukka’s pressevent där de presenterade sin uppdaterade gurkmejaserie. När jag igår hälsade på hos mina vänner på Biofoods för att prata lite andra planer, passade jag på att informera mig kort om gurkmejans hälsosamma egenskaper.

Som vanligt när det kommer till Pukka’s teer är det första jag blir kär i förpackningarna, de-är-ju-så-fina. Smaken “Clean Green” (som jag använde när jag visade er receptet med te-tricket, minns ni?) har blivit uppdaterat och innehåller nu även matcha. Matcha är rik på antioxidanter och ger en uppiggande effekt.

“Turmeric Gold” är en blandning av gurkmeja från Indien, citron från Sicilien och gröna teblad från Kina, smaksatt med kardemumma och lakritsrot. Gurkmeja har många hälsofördelar, här är 7 skäl att äta gurkmeja:

1. Är en av de starkaste antiinflammatoriska kryddorna som finns.
2. Har flera läkande egenskaper såsom symtomförbättring hos Alzheimerpatienter.
3. Minskar inflammationen på cellulär nivå.
4. Stärker och förbättrar matsmältningen.
5. Är renande för blodet.
6. Ökar ledernas flexibilitet och minskar svullnaden vid ledgångsreumatism.
7. Skyddar levern mot gifter och stödjer hälsosam leverfunktion.

Källa: Pukkaherbs.com

Igår publicerade Tyngre.se min vän Daniels krönika “Hälsa är inte perfektionism – när ivern att leva sunt slår krokben på oss själva“. En krönika om det där som, tyvärr, nog behöver skrivas och påminnas om ibland; det där att hälsa är mer än makronutrienter on point. Faktiskt väldigt mycket mer.

När jag läste Daniels krönika kom jag att tänka på det inlägg jag skrev för ganska precis ett år sedan, som blev 2015 års mest lästa här i bloggen med nästan 400 000 läsare; “Det finns en enda sak som om vi äter, gör oss överviktiga, sjuka och olyckliga“. Den viktiga detaljen som allt för många glömmer i jakten på “den perfekta hälsan” är att vi är mer än fysiska kroppar, och utan att förstå vikten av psykiskt och socialt välbefinnande i kombination med det fysiska, så kommer hälsa inte uppnås. Punkt.

Är det hälsa vi ska uppnå, är det alltså inte fördelningen av kolhydrater/protein/fett som är mest relevant, utan makronutrienterna för hälsa är snarare fysiskt-/psykiskt-/socialt välbefinnande. Och ärligt talat, hur skevt är det inte att det idag finns väldigt många som har koll på grammet vad de stoppar i munnen, samtidigt som de i själva verket missar en (eller kanske till och med två) av de tre sakerna som faktiskt är essentiella för vår hälsa? Riktig hälsa alltså.

Avslutningsvis vill jag skriva samma ord som avslutade mitt inlägg i mars 2015;

Jag är rätt himla övertygad om att ångesten och all tid och energi som läggs på att tänka på vad man inte ska/får/borde äta, skadar och sliter betydligt mer än vad ett eventuellt intag av något klassat ”ohälsosamt” någonsin kan göra.

Balans, talas det mycket om i hälsokretsar. Vad är balans? Att kontrollerat göra “lite av varje”, för att man vet hur viktigt där det? Att man måste ha lite av varje för att hamna där någonstans mittemellan olika extremiteter? Är det balans?

Jag tänker att balans inte handlar om kontroll. Jag tänker att balans handlar mindre om att konstant vilja hålla fast vid en specifik struktur och sätt att “kontrollerat göra lite av varje”, och mer om att kunna släppa taget. Att kunna inte hålla fast, helt enkelt.

Jag tänker att balans är att om och när oväntade saker sker, så tappar man inte genast fotfästet och faller omkull. Balans är inte kontroll, balans är att inte ha problem med att släppa den.

Vad tänker du om balans?