Okategoriserade

Och med det menar jag det där klyschiga, men ack så fina – var den du är. Inte den du tror att andra vill att du ska vara. Se dig aldrig som ett offer, ingenting i livet “händer” oss, allting i livet drar vi till oss. Medvetet eller ej.

Vet ni hur mycket strunt jag fått dras med i mitt liv? Det finns alltid de där brun-grå cheerios’en som tycker det hade varit enklare om alla bara var som dem. Jag har slösat så många år på att försöka dämpa mina nyanser och bli en av alla andra. En som lätt smälter in, en som passar överallt.

Det hade varit enklare om jag var som min familj. Det hade varit enklare om jag inte haft sjuka komplex för att misslyckas. Det hade varit enklare om jag nöjt med med mittemellan, lagom och normal. Det hade varit enklare om jag inte haft trettioelvatusen tankar och funderingar brottandes i skallen. Det hade varit enklare om jag inte känt så mycket och önskat folk så löjligt väl hela tiden. Det hade varit så väldigt mycket enklare.

Efter 20 år av försök att vara något jag inte är, stå för saker jag inte tycker är rätt, och fram för allt 20 år av att försöka vara andra tillags, så ger jag upp den kampen. Jag kanske är jävligt knallig i färgen. Jag kanske inte passar in i förpackningen jag kom.

Men jag bär i alla fall upp min färg, och det med en stor dos självsäkerhet. Och vet ni vad jag dras till? Andra färger. Jag är så fruktansvärt trött på cheerios.

Även om jag egentligen talar för ett framåt-tänk istället för att se bakåt, så måste man ibland stanna upp och slå ett öga över axeln. För att se vad man faktiskt åstadkommit och lyckats med.

Det finns massa saker jag skulle kunna vara missnöjd med. Beslut jag fattat, saker jag gjort eller inte gjort, grejer jag sagt men inte menat eller kanske menat men sagt på fel sätt. Det finns otaliga vägskäl där jag kanske kunnat välja en rakare väg, utan bump och snäva svängar. Men varför skulle jag ägna en endaste tanke åt dessa saker? De grejerna kan man inte, ska man inte, se tillbaka på. Ångra. Fundera eller må dåligt över. Däremot, ska man plocka fram allt det där man faktiskt gjort, klarat av, eller för den delen – överlevt.

Jag kommer inte gå klart gymnasiet. 3 gånger har jag börjat, och lika många gånger har jag slutat. Jag kommer aldrig få tillbaka mina tonårsår jag tillbringade innanför låsta dörrar på sjukhuset. Jag kommer tack vare sjukdomen få leva med en mer eller mindre strulig mage och ev. aldrig kunna få barn.

Men, jag har praktiserat och jobbat på huvudkontoret på ett världsledande företag inom just det jag gillar att göra. Jag tog mig igenom åren inom “vården”, då jag såg en vän få permission och ta sitt liv, en annan skära sönder hela ansiktet, ett 50-tal skelett utan livslust kämpa mot sig själva och sina monster. De fysiska menen trodde jag att jag skulle slippa, att de psykiska var nog. Kränkningarna och misshandeln. Åren som försvann, relationerna som förstördes. Det gör rätt ont att tänka på. Men, jag har idag en stark, frisk och lycklig kropp och själ – ändå. För att jag bestämde mig för att få det. Jag kämpade mot mentala monster för att gå upp och ur anorexin, och sedan mot de fysiska monsterna för att gå ner 36 kilo och bli av med övervikten och den tunga dödslängtan. Båda var helvetes-resor.

När jag fyller 20 år imorgon, är jag rätt lycklig. För ett år sedan var jag nyligen utslängd och hade ingen riktig fast punkt i livet överhuvudtaget. För två år sedan firade jag min 18-årsdag i ensamhet, tjock med självmordsplaner. För tre år sedan söp jag och försökte ta igen mina förlorade tonårsår. De föregående tre åren handlade mest om att undvika tårtan och hålla det påklistrade leendet på plats.

Imorgon är jag starkare än någonsin, både fysiskt och psykiskt. Imorgon vill jag inte dö längre, imorgon vill jag leva. Jag vill leva mitt liv, som jag byggt upp i all motvind och negativitet som funnits kring mig. Imorgon vet jag att mina 20 år levda har serverat mig fler motgångar och sorger än de flesta behöver uppleva under en livstid, och att jag tagit mig igenom och förbi dem. Imorgon vet jag att de kommande månaderna och åren ger tillbaka, de kommer vara fulla av möjligheter och lycka. För att jag kämpat, för att jag varje gång jag fallit tagit mig upp.

Det är det det handlar om, livet. Hur många gånger man faller spelar ingen roll, det räcker att resa sig en gång mer. Imorgon grattar jag mig själv med en fet klapp på axeln för att jag överlevt, blivit starkare och hittat lusten till livet igen. Yey me!

PB&J. Peanutbutter and jam. Cheesecake. Slå ihop och du har denna fantastiska kaka. Som förutom att vara den kanske perfekta efterrätten, lika väl kan ätas till frukost, om man så önskar! Ingen choklad heller (!), ni ser – jag anstränger mig för att hitta på alternativ till er stollar som inte uppskattar de mörkbruna godsakerna jag helst gottar med 🙂 fast, jag skulle aldrig tacka nej till en bit av denna cheesecake heller, i och för sig…

• 400 g kokade, avrunna kikärtor
• 2 dl havregryn
• 4 msk äppelmos
• 3 msk olja (naturell, jag använde kokosolja)
• 2 msk mjöl (jag använde soyamjöl)
• 2 tsk vaniljpulver
• 2 tsk bakpulver
• 1/2 tsk bikarbonat
• 1/2 tsk salt
• 1,5 dl socker (eller sötning motsvarande den mängden socker)
• 4-5 msk jordnötssmör (smaka av)

Blanda alla ingredienser utom mjölet och oljan i en matberedare eller mixer och mixa till en jämn smet. Över i en skål och tillsätt olja och mjöl, knåda sedan till en deg med händerna. Jag lät min deg vila i kylen över natten men det är nog inte nödvändigt. Tryck ut degen i en form med löstagbara kanter och nagga botten med en gaffel. Grädda skalet i 175 grader i 5 minuter.

• 2/5 av en 350 g silkestofu-förpackning (resten till andra lagret)
• önskad mängd hallon (jag hade i ca 2 dl)
• 5 msk kvarg
• 3 msk proteinpulver med vaniljsmak
• 1/2 tsk vaniljpulver

Mixa alla ingredienser med stavmixer och bred ut över det förgräddade skalet. In i ugnen i 20-25 minuter (fortfarande 175 grader) och håll koll, om kakan får för mycket färg så lägg över en bit folie. Under tiden, gör PB-fyllningen:

• 3/5 av en 350 g silkestofu-förpackning
• 2/3 banan
• 3 msk jordnötssmör
• 1/2 tsk carob-pulver
• ev. lite sötning (smaka av!)

Ideal. Ideal som de senaste åren gått från twiggy-skinny till amazonkvinna, “strong is the new skinny” och thinspo är utbytt mot fitspo. Jag är överlag mest för ideal: jag. För det finns trots allt inte så jävla mycket annat jag kan vara, än just mig själv. Vare sig jag vill det eller ej så kommer jag liksom alltid ha den här kroppen. Jag är inte född med en typiskt kvinnlig kropp med smal midja, runda tuttar och smala spiror. Nä, jag har mina breda axlar, raka kropp och små bröst. Japp. Hullet sätter sig på låren och mitt ansikte har inga vidare skarpa drag. Jag hade kunnat må fruktansvärt dåligt över det här (och det har jag), men till vilken nytta?

Okej, den har vi hört. Var nöjd med dig själv. Lär dig älska dig själv. Bla bla bla. För mig, blev vändpunkten mot detta, vändpunkten mot att faktiskt tycka riktigt bra om min kropp, när jag började träna på riktigt. När jag började äta ren mat. När jag började följa hjärtat och släppa mina orosballonger. Ni vet de där man går och krampaktigt håller i snöret, så rädd för att tappa greppet om när de börjar lyfta mot himmelen. Men det är faktiskt bäst att bara let them go, så att säga. Låta dem sväva upp, bort och iväg. Då har man två fria händer, tid och ork att istället ägna sig åt det fina här runt omkring oss som inte hela tiden strävar bort och ifrån oss. Istället för att så prompt önska mig lite slankare ben, började jag fokusera på att ta fram konturerna på axlar och armar. Istället för att beklaga mig över bristen på bröst, började jag träna musklerna där under. Istället för att deppa över hur min midja knappt existerar så började jag jobba på ryggtavlan. För det var saker jag kunde “göra något åt”, det var saker jag kunde förändra och förbättra – inte för att passa in i något ideal (utöver ideal: jag) utan för att faktiskt se hur många kvalitéer min kropp har och hur starkt mitt psyke är.

Att vara nöjd är inte att älska allt. Och på samma vis är inte att inte älska allt, att vara missnöjd. Det handlar om att se det som är bra, och framhäva det. Det handlar om att acceptera det som inte går att förändra och sedan släppa den jävla ballongen. För det finns faktiskt ett ideal som är rimligt, hälsosamt och vackert att uppfylla, och vet ni vilket det är? Det är ideal: jag.

Vem älskar inte kakdeg? Vem älskar inte choklad? Vem älskar inte kakdeg och choklad tillsammans?

Precis. Så vem skulle då inte gilla en chocolate chip cookie dough-kaka med härligt kladdig insida och en lika krispig yta? Som vanligt skippar vi vitt socker och mjöl, smör och knasiga livsmedel och kör istället på proteiner, fina fetter och en himla massa god smak! 🙂

• 500 g kokade, avrunna kikärtor
• 2,4 dl havregryn
• 4 msk äppelmos
• 3 msk olja (naturell, jag använde kokosolja)
• 2 tsk vaniljpulver
• 2 tsk bakpulver
• 1/2 tsk bikarbonat
• 1/2 tsk salt
• 1,5 dl stevia strö (alternativt 3,5 dl brunt socker)
• 100 g hackad mörk choklad (eller 2,4 dl kakaonibs)