Tankar om ting

Nala är väldigt trött och seg om dagarna nu när det är så varmt. Promenader dagtid är uteslutet, men hon gillar att ligga i solen och allra helst rulla runt runt i oklippt gräs som kittlar härligt. Hon vill ju också alltid bara vara med där jag är, och precis alla människor och djur är roliga att träffa, liksaså är precis alla nya platser spännande att besöka. Det är fint att ha en sådan hund, jag vill ju kunna ha med henne överallt. Just nu är hon kanske lite väl glad i allt, och förstår inte ibland alls varför hon inte kan vara i centrum i alla sammanhang och i alla sällskap. Men det är ju mycket en unghunds-sak, och eftersom hon alltid gör allt med sådan omåttlig lycka är hon lätt att förlåta, även när det blir lite väl intensivt.

Nåväl! Idag var vi båda helt däckade av värmen, och vilade i soffan efter lite förmiddagslek ute i solen. Eftersom jag försöker “ta helg” nu för tiden, inte sitta med jobb lör-sön, ville jag “göra något av” dagen. Hitta på något som jag vanligtvis inte hinner eller orkar under veckorna. Så jag packade ihop en Nala-ryggsäck med några liter vatten, drickskål och leksak och tog med mig Nala ut till Wenngarn Sportcenter, där vi sedan hängde dryga timmen på utegymmet.

Nala var supernöjd och glad under hela besöket. Vi hittade ett skuggigt hörn där hon mellanlandade ibland för att dricka eller bara rulla runt lite. Men för det mesta ville hon vara där jag var, så mina försök till frontböj, marklyft och armgång involverade idag också momentet: “se upp för hunden”. Vilket ärligt talat inte gjorde så mycket till eller från vad gäller min egen träning — jag har den senaste tiden fått allt mer ont och idag funkade tyvärr ingenting som jag ville.

I förra veckan tog jag mig till en läkare, och har nu fått remiss för röntgen, av både axel och nacke. Det är steg ett, förmodligen kommer mer eller mindre hela överkroppen behöva röntgas men av förklarliga skäl görs det i omgångar. Det känns i alla fall bra, att jag har “tagit tag i” den här problematiken nu äntligen. Röntgen visar visserligen inte på långa vägar allt, och inte heller är det alltid så självklart vad som är orsak och vad som är symptom — MEN efter över 3 år av konstant smärta som nu den senaste tiden blivit allt mer intensiv och handikappande i livet i stort, tänker jag att allt jag kan göra och undersöka bör jag nog ge en chans.

Så för att sammanfatta dagens utflykt till wenngarn: inte så mycket träning men ett himla fint sällskap och en fin timme i solen!

Min bloggkollega och vän Sara är bra på listor (ja och mycket annat också, såklart. Exempelvis är hon oförskämt bra på att lyfta tunga saker, men det är inte vad just det här inlägget ska handla om) och till skillnad från hur jag känner inför de flesta tidningsrubriker just nu (inför “beach 2017”, ni vet) så är jag uppriktigt intresserad av att läsa hennes inlägg “5 skäl till att jag inte kommer skämmas över min mage i sommar“. Precis som jag uppskattade att läsa hennes inlägg “5 saker jag gör för att förbereda mig inför beach 2017“. Det är liksom rubriker och inlägg jag känner är långt mer relevanta än alla de där hetsiga artiklarna en hittar så fort en slår upp valfritt magasin såhär års.

För ja – snart är det sommar. Tidningshyllorna fylls av omslag med de bästa och snabbaste sätten att tappa fem kilo här, bygga en liten Beyoncé-röv där. Instagram- och facebookflöden fylls av bilder och citat om att stå emot, om att kämpa. För du vill väl se bra ut på stranden?! Det är ju faktiskt det viktigaste, när en är sommarledig och solen skiner – att en ser bra ut.

Eller, ja. Kanske inte? Alternativt kan en välja bort och sålla i flöden, exempelvis i instaflödet. En kan helt sonika skita i att köpa tidningarna och strunta i att läsa de tio tipsen om hur en bäst ”kommer i form”. Men även om en gör det så är det svårt, om inte direkt omöjligt, att missa rubrikerna och de där satans “inspirerande citaten” som poppar upp här och var såhär veckorna innan sommerledigheten.

Därför vill jag nu, för tredje året i rad, lista några vanligt förekommande “fitness-citat” som jag tycker bör omformuleras en aning.

”How do you want to feel this summer… Fit or jealous?”
Ja… vad sägs om lycklig, pirrig i magen, lugn i själen och närvarande i nuet? Just a thought.

”This could be you in a few months…” (med en helt orelaterad bild på en platt mage eller dylikt)
Nej, det kan det faktiskt inte vara. Det kommer aldrig vara du. För alla är olika och vet du? Det är helt OK. Riktigt bra, är det till och med.

”Dear stomach, You’re bored. Not hungry. So shut up.”
Eller, så ger du den något gott. Vi måste äta ibland, det bara är så. (ps: guud vad tråkigt det varit annars) Och (!!) du kanske visst är hungrig?

”Someone who is busier than you is running right now”
Jaha, vad kul för hen då! Jag väljer den träningsform jag tycker är kul, och utför den när jag orkar/har lust. För att det är kul.

”Don’t eat that cupcake, you’re sweet enough”
Eller ät den, om du vill. Eller ät något annat, om du vill. För newsflash: du är söt ändå.

”En kaka = tusen burpees”
För det första: VEM äter EN kaka? För det andra: en kaka (eller två eller tre eller femton) är framför allt = gott. Jag involverar helst inga burpees alls, om jag ska vara ärlig. Däremot kan jag starkt rekommendera träning i kombination med kakor; att dra ihop några favoritvänner och träna vad ni nu gillar och ha en gemensam fika-paus. Det är fint!

I höstas skrev jag om sjukshaming (=påhittat ord som beskriver skuldbeläggning av sjuka) efter att Sara uppmärksammat mig på en “hälsobloggares” inlägg på Facebook. Både jag och Sara blir illa till mods och uppgivna av den typen av inlägg, och tyvärr är det alldeles för ofta vi trillar över dem. I förra veckan reagerade vi båda på ett nytt Facebook-inlägg, där avsändaren var samma “hälsobloggare”, och det gör mig så-himla-ledsen att läsa sådant här. Förra gången blev jag främst irriterad och suckade högt för mig själv, för då var det liksom mest bara urbota dumma påståenden (läs mitt inlägg om det här) men den här gången blev jag framför allt ledsen.

Viktor Frisk släppte precis sin bok “Min superkraft”, en bok där han skriver om sin adhd och hur han lärt sig leva med den. En bok och budskap som jag på det stora hela är positivt inställd till, såklart. Det är först när det plingar i min telefon och jag får en skärmdump skickad till mig, där jag alltså kan läsa tidigare nämnda “hälsobloggares” inlägg på Facebook om Viktors bok, som lyder ut såhär;

“Wow vilken inspiration Viktor Andersson Frisk är, som visar vägen för alla där ute att det går att leva & fungera utan medicinering med superkraften ADHD. Idag släpper han sin bok & vi behöver supporta varandra mera så jag vill dela hans fina video. Dela, gilla och kommentera inlägget om ni vill för att visa kärlek“

[videon kan ni se HÄR]

Jag förstår om det faktum att jag reagerar på detta anses dramatiskt och onödigt. Men dels så har alltså samma bloggerska uttalat sig om det här med mediciner flera gånger tidigare (exempelvis hävdat att cellgifter är ett trick läkare använder för att tjäna pengar på “patienters svagheter”) och framför allt så talar hon här om en diagnos jag själv har – och faktiskt även lider rätt mycket av att ha.

Ja, ovan kan ni se min spontana reaktion “i stundens hetta”. Jag har de senaste dagarna försökt hitta lite mer sansade ord för att kunna skriva ett blogginlägg om det, men ärligt talat – det är precis såhär jag känner. Jag blir uppriktigt jätteledsen, och uppgiven. Extra märkligt blir det också när jag ser videon hon hänvisar till. Viktor nämner inte ett ord om medicinering, utan det är något bloggerskan själv väljer att lyfta fram. Viktor visar minsann att det går!

Missförstå mig inte nu – jag ifrågasätter inte huruvida det går att leva och fungera utan medicin. Det går, ibland. Det går, för vissa. Det är till och med rätt ofta så att medicinering är nödvändig enbart i perioder, för att få livet och vardagen att fungera, för att sedan inte vara nödvändig längre. Bland det första en lär sig om adhd, när en nu på riktigt sätter sig in i vad det faktiskt är, är att omständigheter och förutsättningar har extremt stor påverkan när det gäller hur kraftiga symptom en får.

Det jag reagerar på är helt enkelt detta satans propagerande för att alla ska skippa mediciner. Extra illa berörd blir jag när yttranden likt dessa kommer från någon som kallar sig “hälsoinspiratör”, har en plattform i sociala medier och når ut till människor. För som sagt, för mig och många andra som av någon orsak medicinerar (FÖR ATT FÅ ETT DRÄGLIGT LIV OK) blir det ett slag i ansiktet. Det bygger på fördomar och synsätt som är helt inkorrekta. Det spelar ingen roll om avsikten i grunden på något vis är god (för även om jag reagerar så tror jag avsändaren menar väl) för det blir så väldigt fel när någon som inte vet vad hen talar om ska yttra sig och ta ställning såhär. Det blir fel, och det skadar faktiskt betydligt mer än vad jag tror att hen förstår.

Skärpning.

Det är ju ändå märkligt, och även rätt sorgligt, hur så mycket av vårt lidande och vår oro grundas i en känsla av hur ingenting någonsin kan bli bättre, hur ingenting kan förändras – samtidigt som livet gång på gång påminner oss om hur ingenting någonsin förblir detsamma.

När det talas om hälsa, lycka och välmående nämns ofta ord som balans. Jag har skrivit om det här tidigare, men jag tror inte att balans handlar om kontroll. Tvärtom tänker jag att balans snarare handlar om att lära sig “go with the flow”, att inte tappa fotfästet när “livet händer” på sätt vi kanske inte räknat med eller tänkt oss. Att balans handlar betydligt mer om att kunna släppa saker, och egentligen inte alls om att kontrollerat styra olika vågskålar hit och dit i tron om att på så vis själv skapa någon slags jämnvikt.

Livet händer. Skit händer. Det finns en tanke jag ofta återkommer till och påminner mig själv om när jag trasslat in mig lite för djupt i tanketrassel och känslogegg: ingenting är permanent. Varken bra eller dåligt. Inga känslor, ingen situation, ingenting. För livet händer, och när det gör det, håller vi bäst balansen genom att släppa saker som tynger oss, och fånga det som kommer vår väg.

För några veckor sedan delade jag med mig av fyra nya favoritord på bokstaven R ur boken Ord Inuti – idag kommer fem favoritord på O.

Läs mer om boken, vad den innehåller och varför den är så viktig längre ner i inlägget.

Ord inuti – 150 nya ord för känslor. En bok som du läser lite hur du vill – från pärm till pärm, eller så bara slår du upp en sida och lär dig något nytt. Kanske hittar du ett ord som beskriver det du känner – eller, om du har riktig tur, så får du kanske lite mer förståelse för någon annans känslor.

Ord Inuti är ett viktigt bidrag till det svenska språket. För 150 nya ord för känslor är 150 nya ingångar till samtal, viktiga samtal. Ingen ska sakna någon att prata med, och ingen ska känna sig sviken av språket. Känna att orden inte räcker till, eller att ord inte finns. 

Idag tar 1500 människor i Sverige sitt liv varje år. Den siffran ska-bli-noll. Jag tycker att den här boken är ett fantastiskt exempel på hur vi kan arbeta mot en nollvision. För som jag sagt så många gånger förr är kunskap och förståelse a och o. Att utöka ordförrådet så att samtal om det som är svårt eller gör ont får möjlighet att överhuvudtaget äga rum, är inte bara bra utan rent utav nödvändigt. Tänker jag.

Boken Ord inuti ges ut av organisationen Mind. Mind driver stödverksamheter och verkar för psykisk hälsa. Varje sålt exemplar innebär ett bidrag till deras verksamhet. Du kan läsa mer om hur Mind arbetar och om boken HÄR på deras hemsida.