topslide

IDEALSTRÄVAN I FITNESSVÄRLDEN
Det här avsnittet av BODY Radio har jag velat skriva- och tipsa om hur länge som helst, närmare bestämt sedan första gången jag lyssnade på det. Nu har jag lyssnat igenom det flera gånger om – för det sägs så mycket vettigt och viktigt. Kenny och Linnea gästas av Antonia Pesevski, och istället för att citera deras kloka ord och tankar vill jag bara rekommendera jag er allihopa att lyssna. Gärna flera gånger om. För det är verkligen ett himla himla bra och viktigt poddavsnitt, det här.(klick)

TYNGRE RADIO MED SAMANTHA JERRING
Nu missar jag visserligen exakt noll av Tyngre’s avsnitt (pga att de alltid gör mig glad, oberoende av gäst/ämne) men det här avsnittet vill jag ändå lyfta lite extra. Samantha sätter fingret på många detaljer jag tror är väldigt viktiga att påminna om. (klick)

BLOGGBUSINESS MED SOFIA SJÖSTRÖM
PT-Fia, åh vilken fantastiskt härlig, vettig och fin människa hon verkar vara! Ja Linda med för den delen, vilket givetvis gör de två till en grym duo i detta poddavsnitt. Förutom just bloggbusiness, talar tjejerna mycket om psykisk hälsa och kanske främst ohälsa. De sätter ord på mycket jag ibland upplever så ofantligt svåra att uttrycka, och det behövs ju verkligen verkligen sättas ord på sådant här. Tusen tack tjejer – för ett väldigt bra och framför allt väldigt viktigt avsnitt! (klick)

Totalt är det en lista på 11 punkter, jag har lagt till lite egna tankar kring varje punkt och delat upp punkterna i 3 inlägg. Det här är del 3 av 3 (del 1 och del 2)

9: Förändring (även väntad sådan) kan vara svår
Alla har en bekvämlighetszon, ångest eller ej. Att gå utanför den zonen kan vara svårt även för den mest välanpassade, så det kan vara extra utmanande för den med ångest. Det här ska inte förväxlas med fördomen att de med ångest ogillar förändring eller att gå utanför bekvämlighetszonen, för de kommer förmodligen att växa när de faktiskt gör det. Det kan bara vara svårare för dem att göra det.

Det som brukar få någon med ångest att slippa undan sin ångest är när hen tillåts vara i sin komfortzon utan att något stort förändras omkring. När hen måste möta stora förändringar kan det ta längre tid än för “andra” att lugna ned sig och komma tillbaka in i zonen. Kom bara ihåg att ha lite mer tålamod och förståelse för någon med ångest. De försöker, det gör de verkligen.

10: En person med ångest ignorerar dig inte med flit (inte alltid, i alla fall)
En del av att kontrollera ångesten är att kontrollera den inre monolog den medför. Ibland kan detta kräva mycket uppmärksamhet. De konstigaste sakerna kan starta obskyra tankeprocesser hos någon med ångest. Om personen helt plötsligt ”försvinner” ur samtalet finns det en god chans att hen tänker på något som precis sagts, eller försöker samla tankarna. Båda dessa saker kräver stor koncentration.

Det är inte ignorans, personen försöker förmodligen bara låta bli att bryta ihop framför dig. Du behöver inte fråga om hen är okej, och du behöver definitivt inte förhöra personen om vad du precis sagt. En person med ångest’s hjärna kan vara en krigszon ibland. Det händer att personen oväntat försvinner ur pågående samtal, och när hen inser att just det skett, känner personen skuld. Försäkra personen om att du förstår, eller i alla fall att det är okej, och om det som sades verkligen var viktigt kan du försiktigt ta upp det när hen verkar mer samlad.

11: En person med ångest är, precis som alla andra, fantastisk
Det är ju därför du älskar personen i fråga, eller hur? Ibland är det enkelt att fokusera på det dåliga, särskilt när det gäller psykisk hälsa, men en del av att överkomma det negativa är att minnas det fantastiska som kom före (och som kommer komma efter) problemet.

Totalt är det en lista på 11 punkter, jag har lagt till lite egna tankar kring varje punkt och delat upp punkterna i 3 inlägg. Det här är del 2 av 3 (del 1 hittar du här)

5: En person med ångest kan berätta hur den känner (och du behöver bara lyssna)
Att ha ångest betyder inte att man inte kan uttrycka sig eller kommunicera (om man inte har panik, för då kan man förmodligen inte det. Inte läge att pressa!). Även med ångest vill man fortfarande prata, föra sin egen talan och berätta vad man känner. Ofta tror folk att någon med ångest inte kan eller vill kommunicera, men det kan man – man väljer att avstå, vanligtvis för att den andra parten var avvisande förra gången man öppnade sig. Nästa gång du tror att någon med ångest inte kan föra sin egen talan, håll tyst och ge dem chansen att faktiskt prata. Ta sedan chansen att på riktigt lyssna.

6: En person med ångest behöver inte höra någon konstant fråga “är du okej” när den har panik
När du ser någon med panik som du vet har ångest, måste du verkligen fråga om de är okej? Nej. Du vet redan svaret. En person med ångest’s hjärta slår en miljon slag i timmen, händerna är spända, bröstkorgen är åtstramad, lemmarna vibrerar av allt adrenalin och hjärnan har inträtt i kroppens ”fly eller fäkta”-funktion. Helt ärligt, ibland kan personen tro att den håller på att dö. Så istället för att fråga “är du okej”, försök med något mer hjälpsamt och konstruktivt. Bra exempel är:

“Kom ihåg att andas”
”Kom ihåg ”
”Vill du att jag ska hjälpa dig någonstans tystare/tryggare/lugnare?”
”Jag finns här om du behöver mig.” (lämna personen ifred – såvida hen inte ber dig att stanna)
”Du har panik, det kommer att gå över. Du har tagit dig igenom detta förut, och du kommer göra det igen”.

Men nyckeln till allt detta: om personen ber dig lämna hen ifred – lämna hen ifred!

7: En person med ångest uppskattar att du finns där
Ångest är jobbigt för alla inblandade, dig också. Det förstår även den som lider av ångest, och hen är inte blind för vad som krävs för att stötta. Om det finns en sak som alla med ångest har gemensamt är det att de tänker för mycket – de tänker väldigt mycket. En del av detta tänkande berör alltid personerna som stått bredvid dem. Ditt stöd förbises inte – oavsett hur litet du tror att det varit.

8: Det kan vara svårt att släppa taget
En del av ångest är det ständiga tänkandet, men för att verkligen förstå det behöver vi förstå vad det bottnar i. När någon upplever något traumatiskt, vilket folk med ångest gjort mer än nog, kan minnet (om det inte hanteras korrekt) lagras i den del av det limbiska systemet som minnet använder för att avgöra om vi är i kris.

Minnet lagras på ett helt annat sätt och i en annan del av hjärnan, jämfört med ett vardagsminne som snabbt lagras. Det får hjärnan att reagera annorlunda på minnet. Hjärnan försöker aktivt hitta ett samband mellan det traumatiska minnet och den nuvarande situationen (vilket delvis gör att personen är på helspänn).

När hjärnan fastnar i denna cykel kan det vara svårt att släppa taget om saker. När hjärnan tränas att stanna i denna cykel genom förlängd ångest kan det vara väldigt svårt att släppa taget om något alls. Människor med ångest kan inte bara ”släppa taget” – för deras hjärna tillåter det inte. Så tjata inte på dem om det.

Som de flesta av er vet sedan tidigare, så tycker jag att det är väldigt viktigt att prata om psykisk ohälsa och vad det egentligen innebär. Inte “trots” att det här är en blogg om hälsa – utan just för att det är det.

Det finns olika grader av psykiskt dåligt mående, och alla har vi erfarenhet av någon eller flera av dem. Men det finns också en stor grupp människor som lider lite extra, kämpar lite extra – en grupp som på vardaglig basis stigmatiseras. Det handlar om utbildning och grundförståelse, och därför har jag flera gånger tidigare och kommer många gånger framöver, belysa ämnet. För det som hjälper allra mest är kunskap och förståelse. Punkt.

Ångest kan vara ett rent helvete. Inte bara för den som lider av det, utan även för de som finns omkring personen, och det kan vara svårt att förstå en människa med ångest. Det är helt okej att inte förstå, och det är helt okej att det är riktigt jäkla kämpigt ibland. Jag får ganska ofta mail från anhöriga som undrar hur de kan hjälpa, eller hur man bäst bara finns där, när den man älskar mår dåligt. Det här är en liten fusklapp till er.

Totalt är det en lista på 11 punkter, jag har lagt till lite egna tankar kring varje punkt och delat upp punkterna i 3 inlägg. Det här är del 1 av 3.

1: En människa med ångest är just med precis det – en människa som HAR ångest. Ingen ÄR sin ångest.
Ingen gillar att definieras av en enda sak. Om du verkligen vill stötta någon med ångest, påminn dem att du uppskattar individen bakom ångesten. Inse att de är mer än sin ångest. Det låter som, och borde egentligen vara, sunt förnuft. Men människor har en tendens att blindas av problem med mental hälsa. De är fortfarande människor, lika komplexa som alla andra. Snälla, kom ihåg detta.

2: En människa med ångest kan bli trött lätt, väldigt lätt
Ångest är uttröttande. Det verkar som att de enda som förstår hur uttröttande det verkligen kan vara är andra som lider av ångest. Ångest gör att folk lever på helspänn. De är alltid på alerten, har oroliga sinnen, och deras kroppar är alltid redo att fly eller fäkta. Med helspänningen kommer trötthet. Situationer som människor utan ångest kan segla igenom är mer uttröttande för den med ångest.

Har du någonsin haft en stressig vecka på jobbet, där du varje dag vaknar och tänker ”wow, hoppas det lugnar ner sig snart”? Så lever en person med ångest varje dag – och det är utmattade. Kom ihåg det nästa gång du pressar någon med ångest till att bli mer ”produktiv”.

3: En människa med ångest blir lätt överväldigad
Deras sätt att vara på helspänn gör också att de överväldigas lätt. De är medvetna om allt som sker i och omkring dem. Varje ljud, handling, lukt, ljus, varje människa, varje föremål. För någon som ständigt är så alert kan en situation som inte verkar så överväldigande (t.ex. tanken på att flera personer pratar i ett rum) leda till att deras huvud snurrar runt.

När du försöker uppmuntra någon med ångest att gå någonstans, kom ihåg att det du njuter av kan vara överväldigande för någon med ångest. Försök inte låsa fast dem. Försäkra dem om att de kan gå därifrån när som helst.

4: En människa med ångest är VÄL MEDVETEN om att ångesten ofta är “ologisk”
Att vara medveten om det ologiska hindrar inte tankarna från att löpa amok. Det hindrar dem inte från att tänka på hundratals katastrofscenarion. Om det vore så enkelt som att säga ”okej, det är ologiskt – det finns ingen mening med att oroa sig” skulle de flesta med ångest inte lida av det längre.

Del 2 av fusklistan publiceras i dagarna.

För någon vecka sedan var jag på gymmet och körde frivändningar (länk). Det var bara jag + ett gäng på 3 unga grabbar på gymmet, och medan en av dem utförde en övning satt de andra två och väntade vid sidan av. Mitt gym är inte värst stort och det finns i princip bara ett utrymme där man kan köra saker som mark, böj och frivändningar. Jag hade kört flera set så med lite koll på sin omgivning hade också dessa grabbar noterat det här, samt vad det innebär. Men icke. De placerade sin “vilo-bänk” preciiis så att det blev omöjligt för mig att genomföra min övning.

Först bara vaggade jag omkring lite extra, tänkte att de ser väl snart att jag väntar, och kopplar själva att de faktiskt måste vila någon annanstans. Men nej. Så då försökte jag titta på dem, få ögonkontakt så jag kunde nicka på mina laddade vikter och eftersom jag alltså redan kört X antal vändningar skulle de snabbt gå ur vägen för “justja hon frivänder ju här”. Men nej. Efter jag vet inte hur lång tid, men alldeles för länge, harklade jag mig högt för att få de två grabbarnas uppmärksamhet. De såg på mig som om de inte ens noterat att det faktiskt var en till människa med dem i rummet, och nej, inte ens då förstod de tydligen vad jag ville. Så, jag insåg att jag behövde vara väldigt tydlig och pedagogisk, använda ord.

“Tja! Vet ni vad jag gör?”

De bara fortsatte stirra på mig utan att säga ett ord så jag fortsatte “jag frivänder, vet ni vad det betyder?”

Fortfarande ingen reaktion. Jag nickade då först mot stången och sedan mot den ena av grabbarna, och förklarade;

“Det betyder att om inte ni flyttar er kommer ju den här stången, med sina pålassade 50 kilo, flyga upp och landa ungefär precis på ditt huvud. Min plan är att göra denna rörelse upprepade gånger, och även om jag verkligen inte VILL nocka dig så sitter du ju rätt himla dumt just där”.

Några tomma blink och ett par sekunder i tystnad, sedan flyttade de till bänken bredvid och jag kunde fortsätta med min träning. Men sådant där irriterar mig, det är störande. Jag tycker liksom bara att man kan öppna ögonen och ha lite koll på sin omgivning.

Senare samma vecka lyssnade jag på Robban och Daniel (Fitnesspodden) som i ett nytt poddavsnitt pratar om just vett och etikett på gymmet, som Daniel sedan följde upp med ett blogginlägg på samma tema. Jag inser för övrigt absolut att jag nu misstänkt många gånger nämnt dem, Robban och Daniel alltså, de lär väl själva snart tro att jag har någon liten crush på dem… men alltså de ÄR ju så härliga! Jag gillar liksom människor som både har finurlig och underfundig humor OCH kan backa upp sina åsikter och påståenden med kunskap och fakta.

JAJA. Hur som helst – jag blev inspirerad och ville också snacka vett och etikett på gymmet! Det här tycker jag är gymhyffs:

Ha koll på vad som händer runtomkring dig
Ja, typiskt exempel är ju det jag skrev här ovan från dagen jag skulle frivända men inte kände för att smasha någon medvetslös på kuppen. Det kommer kanske som en överraskande nyhet för en del, men – du är inte ensam på gymmet. Scanna av läget, klampa inte bara framför/bakom/runt en människa utan att först försäkra dig om att denne inte är mitt i något och behöver det lilla utrymmet runt sig.

Städa efter dig
Helt allvarligt.  HELT ALLVARLIGT. Förutom självklarheterna som att man inte låter hantlar ligga på golvet mitt i rummet, eller lämnar 100+ kilo kvar på stången när man är klar med sina böj, så innefattar städ-biten även saker som svettorkning. Jag vill inte inleda mitt bänkpass med att torka främlingars svett (som dessutom kan komma från alla möjliga kroppsdelar), nej jag vill faktiskt inte det. Det tar en halv sekund – torka av bänken/utrustningen du använt när du är klar. Och lyft tillbaka dina hantlar. Gärna ihop så man hittar dem som par sen..

Använd rätt utrustning, och uppta rätt plats, till rätt övning
Den där ställningen/buren (så kallad “squat rack”) är alltså till för benböj. Jaha du visste det? Visst är det väl märkligt att en del verkar tycka att det är enda tänkbara yta att köra bicepscurl på? Förutom att det ser för jäkla fånigt ut (jo, det gör faktiskt det) så är det sjukt irriterande. Sjukt.

Var trevlig
“Hej” – inte ett så väldigt klurigt ord alltså. Möter du någons blick, hälsa. Ett leende räcker. Alla har vi någon gång varit nya, antingen inom träningen och gymvärlden, eller bara i en ny lokal. Jag bytte nyligen gym själv och fick känna på den där osäkerheten i att inte känna någon. Känna sig lite i vägen vad man än gjorde och hur o-i vägen man än försökte vara. Jag blev löjligt glad när någon sa hej, det räckte liksom för att jag skulle känna mig inkluderad. Välkommen. Inte i vägen.

…men respektera att vissa inte vill prata
Att hälsa, med ord eller ett trevligt leende, är en sak – att konstant prata och rent utav störa någon i ett pass är inte ok. Det här tycker jag man ganska lätt känner av, när någon eventuellt inte är sugen eller har tid att snacka, exempelvis om hörlurarna åker i eller man inte får motfrågor tillbaka. Respektera det bara, och självklart är det helt okej att göra likadant själv! Ibland sätter jag i lurarna utan musik, bara för att markera att jag inte kan eller vill prata. Andra gånger är jag den som hörs mest och inte vill annat än ha trevligt mellan seten. Det är också okej, men det gäller återigen att ha koll på sin omgivning. Känna av läget.

Dela med dig – och kommunicera (aka inse att ingen kan läsa dina tankar)
Som sagt, du är inte ensam på gymmet. KAN du dela med dig av utrustningen utan att det påverkar ditt pass alltför mycket, gör det. Jag försöker ha lite koll på folk omkring mig när jag som nu de senaste veckorna “tar upp” en stång upp emot 2 timmar varje pass. Verkar någon gå och snegla på stången och liksom vänta på att jag ska bli klar, så frågar jag helt enkelt vad personen i fråga tänkte köra och erbjuder mig att hjälpa till att lassa av/på så att vi kan dela stång. MEN – jag kan inte läsa tankar. Det kan mig veterligen ingen annan gymmare heller, så gå inte runt och var sur i tysthet för att någon har stången/vikten/maskinen du vill ha. Säger du inget kan ingen veta. Kommunicera, dela med dig och faktiskt – jättebra sätt att få nya kompisar!

Avbryt inte folk mitt under ett set
“Har du mycket kvar?” är visserligen en helt befogad fråga men inte mitt i ett set. Jag har då aldrig sett någon köra set länge än några tiotals sekunder, och det är faktiskt en tid man kan vänta. För att sen fråga. Står någon och pressar ut det sista kan en fråga likt den vara fruktansvärt störande och vad som får en att tappa fokus. Det är för övrigt också att avbryta när man lite “smidigt” ska åla sig runt någon (som står mitt i sitt set) för att nå något. Jag vet inte hur många gånger jag stått och till exempel militärpressat, och någon lustig kotte ska in under mig på sidan för att nå en hantel eller liknande. Alltså på riktigt – ge mig typ fem sekunder så slipper jag bli störd och du riskerar inte att få 40 kilo i huvudet?!

Egentligen, tycker jag att det handlar om sunt förnuft. Det är egentligen precis vad gymhyffs är – sunt jäkla förnuft! Var trevlig, var uppmärksam på människor runtomkring dig, visa respekt och lämna inte till andra att plocka undan och städa efter dig. Ändå verkar en del lämna detta förnuft i omklädningsrummet när de äntrar gymmet, och plötsligt har man hamnat i någon slags hönsgård. Vilket väl inte hade varit en värst big deal om det bara varit just “allmänt störande”, men faktum är att det kan bli riktigt farligt, för alla inblandade. Det är ofta vikter som kan göra rejäl skada om de flyger galet. Och trevligt vill väl alla ha det? Det borde ligga i alla gymbesökares intresse att gymmet blir en trevlig plats att vistas på. Så jag tycker gott man kan plocka med sig det där sunda förnuftet hela vägen in till vikterna.