Vad hände med bloggen?
Jag började blogga när jag var fjorton år. Det är snart tolv år sedan, med andra ord har jag bloggat i nästan halva mitt liv. Under dessa tolv år har mycket hänt, och det känns idag väldigt avlägset att minnas tiden då en hade låtsasnamn på nätet och postade sina mer eller mindre alldagliga, inte alltid allt för genomtänkta, inlägg för en liten grupp främlingar som på något vis hittat till ens hemliga blogg.
Idag är den så kallade ”bloggvärlden” något helt annat. Den och de andra digitala plattformarna som tillkommit de senaste åren har vuxit till att bli en bransch, där vi (bloggare, instagramare, youtubare etc) numera kallas “influencers”. Vi är kreatörer och publicister – och vi har, såklart, både rättigheter och skyldigheter när vi utför vårt dagliga jobb.
För mig personligen har nog bloggandet, och allt gör gjort omkring, handlat främst om att ha en plattform att vara kreativ på. Och det jag tycker ofta glöms bort eller inte betonas nog, är vilken fantastisk möjlighet för utveckling och lärdom en som influenser har. Om en vill det, det vill säga. En kan ju givetvis bara köra på och köra sitt eget race men jag tycker det vore slöseri av chans, på något vis. När jag skriver om något har jag ju en chans att tänka igenom allt några extra varv först, hitta och studera nyanser i olika frågor, och jag får fundera på hur det jag publicerar faktiskt landar hos mottagaren.
Dessutom har jag träffat så många fantastiska människor under de här tolv åren, människor jag aldrig skulle ha mött om det inte vore för min blogg och mitt jobb. Det om något är utvecklande, och för mig bland det mest värdefulla i den här branschen.
Tyvärr har jag på samma sätt träffat en hel del mindre trevliga människor. Människor som utnyttjar inte bara mig i det arbete jag utför, utan självklart även “klassikerna” att jag är både kvinna och ung. Och har rätt ordentligt med skinn på näsan och inte drar mig för att stå på mig när diskussioner uppstår. Det absolut största minuset med den här branschen och det jag gjort nu i snart halva mitt liv, är att en på många sätt är ensam i det. Herregud så många gånger jag svurit och gråtit över hur illa jag blivit behandlad i olika arbetsrelaterade situationer, och just eftersom jag har varit ensam i det hela har jag också varit lätt att köra över.
Den här hösten har utan tvekan varit den värsta “blogg-och-jobb-perioden” jag någonsin haft. Jag har aldrig tidigare haft med människor att göra som fått mig att känna och må såhär. Förutom att jag känner mig både brutalt lurad och direkt kränkt, så är jag ärligt talat mest av allt bara väldigt sårad. Och det har liksom sugit blogglusten ur mig, helt enkelt.
Någon gång i början av januari kommer jag “börja om” lite. På egen hand och på egna villkor. Bloggadressen kommer vara densamma och innehållet kommer med största sannolikhet vara sig likt det också. För jag vill fortsätta, det vill jag. Jag vill bara inte uppleva en enda dag till som den här hösten, aldrig igen vill jag tillåta att någon får mig att känna och må så som jag känt och mått de här månaderna.
Men ja, det var ju det där med att utvecklas och lära sig saker ja.. Nog har jag lärt mig saker den här hösten, det har jag. När allt det här är “over and done with” kommer jag säkert känna mig både starkare och klokare, det tror jag. Men just är jag ärligt talat mest spyfärdig. Just nu, saknar jag bloggvärlden så som den såg ut för tolv år sedan.
