One pot pasta, eller som konceptet också (med all rätt) kallas: wonderpots. För det känns faktiskt lite som magi, när en slänger ner diverse rester och slattar i en kastrull/panna/gryta – för att bara minuter senare ha en krämig och god pasta. Det är nästan så jag blir lite provocerad av det faktum att jag gått hela mitt liv utan att riktigt ha fattat hur himla fin den här “snabbmaten” egentligen är: minimalt med disk, middagen är klar på en kvart (max!) och inte minst så är variationsmöjligheterna oändliga. Men nu har jag i alla fall fattat grejen, efter att i förra veckan äntligen ha testat.
Wonderpots/one pot pasta gör en alltså genom att tillaga pastan tillsammans med såsen i pannan, istället för att koka den i vatten som sedan hälls av. En kan som sagt variera innehållet precis hur en vill, jag gjorde en krämig grön variant med bland annat sparris, champinjoner, broccoli, chili och brieost. Det var nämligen grejer jag råkade ha i kylen och ville använda upp, och därför är måtten i det här receptet angivna i “nävar” och “duttar”. Vilket ju är lite av charmen med den här typen av mat – det är inte så himla noga liksom!
I en stor kastrull la jag:
- ca 150g soy bean fettucine
- sparris, “ett gäng”, skurna i munsbitar
- färska champinjoner, sisådär 5-6 stycken
- en rejäl näve (frysta) broccolibuketter
- 1/2 stor gul lök, skuren i tunna skivor
- 1 stor vitlöksklyfta, pressad
- 1 msk lantbuljong från Renée Voltaire
- torkade chiliflakes, några “skak”… kanske 1/2 msk ungefär?
- svartpeppar, några varv med kvarn
Sedan hällde jag över 5-6 dl vatten, ställde kastrullen på spisen, la på locket och lät koka upp. När det började koka sänkte jag värmen några snäpp och så rörde jag kontinuerligt tills det mesta av vattnet kokat in och pastan var klar (följ bara tiden på förpackningens anvisningar).
Slutligen drog jag kastrullen från värmen och rörde ner en rejäl bit brieost (strax över 100g kanske?) och voilà, dinner is served!
